Fortfarande.
Unbelievable.
Men man ska ju inte ta ut segern i förskott har jag hört.
Imorse innan klockan hade hunnit slå nio så hade jag kö en bit upp i backen. Och det är inte okej. Som tur är så är stockholmarna ganska bra på att köa men fastän jag ropade ungefär 35 gånger att alla skulle åka två och två så hade vissa fortfarande svårt att fatta det :) Meeeen men kan väl inte kräva alltför mycket av ett gäng sportlovsfirare vars hjärnor ligger kvar hemma.
Dagen rullade på med solsken, endast någon liten minusgrad, kedjor om stängda liftar och försvunna barn, ett okänt antal krig med stavar (och en och annan bygel), glada stockholmare (nej, jag råkade inte ut för en enda otrevlig människa idag och rätt som det är får jag frågan av en liten skidskoleunge:
- Blir man svettig av att jobba i liften?
Kanske inte riktigt den frågan man väntar sig. Jag kan erkänna att jag blev rätt paff.
Efter jobbet gick vi puckon på promenad. Alla utom Susanne. Det blev en väldigt lång promenad. Jag trodde inte att vi skulle komma hem någon gång. Så lång var den. Och när vi kom hem kändes mina ben som gelé.
Som svartvinbärsgelé.
Det bästa med stockholmarna är att de kan åka lift bättre än de flesta andra. En stor fördel. Varför kan inte alla åka lift? Tänk så mycket enklare livet skulle vara för oss alla då.
Dags att ladda upp inför dag två. Face to face med ytterligare några hundra, jag menar tusen, människor. Som sagt; Karlssons klister fixar det mesta! Imorgon ska jag och Stina vara duktiga och åka till gymmet. Önska oss lycka till.
Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar