And I'm gonna walk 500 miles...

... Eller ja. Kanske inte riktigt så långt då, men nästan. En dag ska jag gå femhundra mil.
Innan jag dör. Vore inte det himla coolt?
Igår var jag och Susanne lediga. Vi var hundvakter så vi gick till Fröå gruva och åt våfflor. Väldigt längesedan man gjorde det så det kändes lite lagom lyxigt när de ställde varsin tallrik med våfflor samt varsin kopp varm choklad framför oss :)
Till våfflorna var det fem kilometer.
Tillbaka hem var det också fem kilometer.

When the toppen is nådd.


FavoritSuss :)


En mupp som vi hittade vid ett bord.

Efter att vi hade proppat våra magar fulla med våfflor gick vi ut och lekte med Zuki i snön.

Jag gjorde fula grimaser till Zuki när hon inte såg.

Vi lekte "hur långt orkar du krypa? Längst vinner- leken". Himla jobbig lek. Och det måste ha sett grymt dumt ut. Men jag och Susanne vet inte bättre. Jag tycker om Susanne. För att hon är som hon är.

Vi gick hem igen. Och vi kom hem utan några som helst omständigheter. Otroligt. Däremot åkte vi ner till byn på kvällen och var med på kälkåkningen vid Bergbanan. Vi trodde att vi skulle dö, men det gjorde vi inte. Men så mycket som jag skrattade är det ett under att jag fortfarande lever.

Senare kom då min kära moder, dryga syster, en golvmopp och en idiot (Zimba och Jolly), så jag tillbringar helgen uppe i deras stuga. Himla mysigt. Ikväll har vi ätit pizza och glass. Jag är proppmätt. Äter alltid för mycket. Hatar när det händer. Händer alltid mig.