måndag 26 december 2011

Köttbullen har ordet.




Köttbulle. Limpa. Korv. Kalla mig vad du vill. Det är inte så illa som det låter, men nästan.
Julmat. Julgodis.
I mängder.
Det blev jobb för mig i helgen. Mamma och Amanda kom ju som sagt upp i torsdags och hade fixat det mesta av julmaten hemma i Rättvik. Jag och Elvira stod för julgodiset. Vill bara tillägga att det blev succé.
Vi hade en sån där fixarkväll. Fyra olika sorter skulle vi göra. Carro var förste provsmakare.
Allt godkänt. Imponerande. Bara det att chokladkolan blev helt misslyckad - men väldigt god! :)
För att inte prata om våra cornflakescrisp. Hahahahaha.
Vet knappt om jag vågar berätta om den där incidenten, men har man sagt a får man väl säga b.
Regler är regler.
Men okej. Eftersom att vi har så otroligt gigantiska frysar i våra lägenheter, kom vi på den briljanta idén att ställa ut plåtarna med godiset (täckta med bakplåtspapper och en banan som skulle hjälpa till att hålla pappret på plats) i snön utanför fönstret (en fördel med lägenhet på bottenvåningen).
Dagen efter var det bland annat jag och Niklas (en av mina kompanjoner i Förberget) som skulle jobba kväll, så han hängde hos mig tills dess. När vi kommer hem slår det mig att "visst ja, godiset!". Den där bananbakplåtspappergrejen hade funkat galant. Det enda problemet var att plogbilen varit i farten under dagen och utanför mitt fönster är det typ som en slänt upp till vägen..
Så där stod jag med rumpan i vädret med ena halvan av mig själv halvt begravd i snön och andra halvan inne i lägenheten med en Niklas som satt i soffan och skrattade. Härlig eftermiddag och en ännu härligare uppladdning inför två timmar i Vargen. Ni borde testa det någon gång.
Nog om det.

Klagande gäster. Struliga gäster. Peta-ut-ögonen-på-liftvärden-gäster.
Stressa hem efter jobbet för att hinna titta på Kalle Anka på julafton.
Ja, stressa. Alla gäster tycker inte att Kalle är viktig...
Elvira firade jul med oss och vi kunde inte fått en mysigare jul :)
Kort sagt så har det varit en helt fantastiskt underbar julhelg.
Och precis som förra året får jag komplimanger för min flashiga tomteluva!
Bara två jobbdagar till innan jag får långledigt och åker med mamma och Amanda hem till Rättvik.
Skönt.
För idag var det kaos i Förberget.
Och inte bara där. Strömavbrott, vilket gjorde att Elvira och Frida fick hänga med mig under eftermiddagen istället för i Sadeln och Hermelinen. Isbana vid Järvens påstig. Jag och Elvira kom överens om att den av oss som trillade när vi byglade folk skulle bjuda på tårta.
Tro det eller ej, men det blev jag.

fredag 23 december 2011

God Jul önskar alla liftvärdar i Björnen. Eller?

Ja, hur komplicerat kan det vara att önska folk en god jul? Tydligen supersvårt...


http://www.tvare.se/senaste.html
Klippet "TV Åres Julkort" i högerspalten. Dra sedan fram till ungefär 3:05 eller något (om ni inte vill se alla andras normala julhälsningar) och där har ni de legendariska tv-pratarna; Niklas och Jonas.
Elvira ringde upp mig när hon hade sett klippet. Det enda jag hör i luren när jag svarar är någon som skrattar och som samtidigt försöker andas. Vi skrattade båda två. Och skrattade. Sen skrattade vi lite till. Eller väldigt mycket lite till.
Det roliga är att om Jonas (som lunchade igår) hade bytt av mig fem minuter senare, skulle det varit jag som stått där ute tillsammans med Niklas och gjort bort mig. Och hela Björnen för den delen. Men det skötte dom alldeles bra själva :) Jag nöjde mig med att sitta inne i lifthuset och titta på.
Kommer aldrig att tröttna på det där klippet. Skriver jag någonsin en bok om minnesvärda händelser, tänker jag, utan tvekan, skriva om detta.
Som sagt. Legendariskt.


Annars har följande hänt sedan sist:


* I tisdags hade vi utedag. Det låter ungefär som en dagisverksamhet eller nåt. Typ Förskolan Björnen; "imorgon har vi utedag, ta på er varma kläder"! Men ibland undrar man ju om det inte är på ett dagis man har hamnat... :) Nej, jag påstod faktiskt aldrig att jag är mogen.
Begreppet "utedag" innebär att vi, tro det eller ej, gjorde vettiga saker. Till exempel så skulle de nya liftvärdarna få ett hum om vad de faktiskt har gett sig in på och därmed hinna ångra sig när de nu har insett hur en liftvärd verkligen är funtad. Okej, seriöst nu då. De skulle få lära sig hur en lift fungerar. Kort sagt. Än så länge verkar ingen ha ångrat sig. Och det är ju bra.

* Onsdagen = ledig dag fram till Herr Jonasson kom på att; ja men trampa liftspår i Högås, det kan ju liftvärdarna göra. Så ja, den dagen spenderade jag där tillsammans med Elvira, Lisa, farbror Sundkvist och stjärnan Håkan. I alla fall en del av dagen. Sedan åkte vi upp och ner i Högås några gånger för att få till ett hyfsat jämnt spår att åka lift i. Efter det tog vi svängen förbi Sadeln och kollade liftspåret och backarna där, lagom glada att vi slapp trampa det liftspåret.
Efter lite tjo och tjim gled vi över till Förberget för lunch för att sedan bli utskickade igen. Den här gången:
S k o t t n i n g.
Vi skottade och skottade och skottade och skottade ännu mer. Träningsvärken jag hade dagen efter, och fortfarande har, är obeskrivlig. Inte nog med det så hade jag, Elvira och Stina under tisdagskvällen plågat oss igenom först ett en-timmes-spinningpass och ett en-timmes Bodypump på gymmet.
Känns som att min ömma kropp kommer att vara öm för all framtid och aldrig bli av med det där som lite fint stavas träningsvärk.

Vi ska bara ner dit...

                                                   
Här var vi väl ungefär halvvägs...

                                
                                                    
En nöjd Lisa :)

* Igår öppnade hela Björnen. Full fart. Kaos. Någon lift står på tekniskt. Kedjor som inte kommer fram. Ungar som trillar. Stavar i ansiktet. Daltiga föräldrar. Säsongen har börjat på riktigt.

* Mamma, syster, apa och kossan (Zimba och Jolly) kom hit igår. Lovely.

Punkt.

tisdag 20 december 2011

Ett guldkorn i vardagen.


Det här tillsammans med potatisgratäng = top notch.


Personalmiddag. På Carins Krog. Med Björnenfolket. Igår.
Väldigt trevligt var det. Världens sötaste luciatåg lussade omkring bland folket.
Och så vackert dom sjöng sen.


Ingis, Staffan Stalledräng & Olle Tomtenisse.



Det här kommer att bli en bra vinter.

söndag 18 december 2011








Ni vet. Den där dagen vi gjorde premiär i backen för den här säsongen. I Duved.

Koreanerna säger HEJ. Vi säger KALLT.

... Nej, det är inte kallt att åka skidor utan mössa i sju minusgrader.
Eller?
Det är en sak jag har undrat över sedan förra säsongen.
Och det är faktiskt inte bara koreaner (jag gissar att de två som åkte hos mig idag var koreaner) som gör det.
Men det har ingen betydelse. Det måste ju vara kallt oavsett om man är korean, norrman, engelsman eller svensk?
Tror jag låter bli att gå djupare in på ämnet den här gången.

På tal om något heeelt annat: Jag har börjat ett nytt liv. Eller ja, jag började för två dagar sedan och än så länge har det gått över förväntan. Nämligen att jag ska börja komma i tid till jobbet. I GOD tid dessutom. Det är typ ingen som tror på mig när det gäller mitt nya liv. Jag ska väl inte lova för mycket, men att försöka duger gott och väl! En sak jag kan lova i alla fall är att uppdatera er om hur det går. Jag hamnade bara för det i en djup analys. Inte att det känns omöjligt eller så. Bara det att mina stackars arbetskamrater kommer få en smärre chock och en och annan hjärtattack under säsongen om jag lever upp till målen för mitt nya liv.
Hmm, får komma på en lösning som passar alla. Ser ju gärna att jag får ha kvar mina härliga kollegor.






Helgen är förbi. Och hela den fick jag tillbringa tillsammans med Vargen. Tror Olle såg på honom att han saknade mig för mycket. Det blev hur som helst ett hyfsat kärt återseende.
Varför jag hamnade i Vargen? Han saknade mig för mycket sa jag ju precis. Aha, ni menar den riktiga anledningen... Jo, egentligen skulle inte Björnen ha öppnat förrän nu på torsdag, den 22a. Men så var det någon stjärna som kom på att vi visst kunde öppna några liftar redan i fredags och då blev några av oss liftvärdar som varit här förut (lagom kaxig jag lät där) utknuffade till dessa liftar. Och jag råkade få Vargen. Så ligger det till.
Har haft en massa underbara ungar som varit hos mig och Vargen idag.
- Hej, jag heter Molly!!
- Hej Molly.
Nästa åk..
- Hej, jag heter Molly igen!

Underbar liten tös. Hon var bara en av alla. Skulle kunnat tagit med mig allihopa hem. Eller nej förresten.. Hade blivit lite trångt...

Tacomys och allsång på Ripan 104 med mina små sötnosar Elvira, Stina och Carro gjorde lördagskvällen. Var glada att ni inte hörde allsången. Tycker synd om Stinas grannar...
En slags reunion inklusive fika med Björnenliftwaffegänget 2010/2011 fick avsluta denna helg. Några människor till och världens coolaste gäng hade varit samlat. För att de coolaste människorna finns i Björnen.




Sa jag att det gick bra nu?

torsdag 15 december 2011

Bildag + skidåkning + intro = :)

Bildag igår. Skidåkning och intro med hela Skistar idag.

Och med bildag så menar jag...











Hitta Elviras bil på Holiday Clubparkeringen. Skotta fram Elviras bil på Holiday Clubparkeringen. Åka och köpa startkablar till Elviras bil som vi nu skottat fram på Holiday Clubparkeringen. Hitta barmark under Elviras bil på Holiday Clubparkeringen.. Ja, den hade stått där i närmare tre månader. Mitt stjärnskott till bil fick vara dagens hjälte och hjälpa till att starta Elviras bil, som nu för tiden heter Kräket Med Kärlek.
Tre Tekniska Brudar.
Folk måste undrat hur vi är funtade egentligen när vi blev överlyckliga över att vi lyckats sätta startkablarna rätt (jo, vi hade ringt min mamma OCH läst beskrivningen) och står där och tjoar och tjimmar och tar kort till höger och vänster.
Tre Tekniska Brudar.
Vi åkte till verkstan som skulle fixa däcken på Kräket och ladda stackarns batteri. Sedan vidare till en mack för att kolla nivån i kylaren och luft i däcken.
Mannen bakom disken <3 som jag verkligen måste hedra om han trodde att jag var normal och helt frisk i huvudet. Inte helt säkert att att han trodde det dock...
Sedan lussebulls & glögghäng i min koja.
Ett perfekt avslut på en perfekt bildag.

Dilemma nummer två: vi skulle till gymmet. På zumba dessutom.
Så förbaskat svårt det ska vara då. Jag var arg tills jag kom på att det ju faktiskt var första gången någonsin i mitt liv som jag dansade zumba. Dansa var att överdriva. Första gången någonsin i mitt liv som jag försökte dansa zumba. Det lät bättre.
Citerar My: "...sen när vi skulle skaka rumpa. Alltså jag KAN inte skaka rumpa. Jag kan dallra. Jag bara stod där och väntade på att de skulle säga att vi var med i dolda kameran eller nåt".
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Klockan 9 imorse tryckte jag, Sofia, Lisa, Therese och Jesper in oss och skidor, stavar, pjäxor och brädor i den sistnämdas bil och åkte bort till Hamrebacken i Duved.
Några "aaaaj, mina fötter värker", "mina vader krampar", "jag vurpade två gånger" och "himmel vad ringrostig man är, hoppas ingen ser mig" senare packade vi in oss i Jespers familjebil igen för lite lunch hemma i Björnen innan det var dags för introduktion på Tott Hotell med hela Skistar. Överallt hördes "hej, kul att se dig, är allt bra?". Underbart att få träffa ytterligare några gamla godingar!
Först blev det shopping så det stod härliga till. Blir lätt så när Skistar bestämmer sig för att sälja en massa skidgrejer för typ halva priset. Två par vantar och ett par googles blev det för min del. Vantar var ett måste. Fick ju lov att slänga mina när förra säsongen var över, då jag dödat dom. Totalt.
Vi trängde in oss i matsalen. Lyssnade. Skrattade. Applåderade. Åt korv. Drack cola. Lyssnade på saga.
Det var det introt.
(Sen hämtade vi hämtade Kräket på verkstan).

Och gissa vad? Det blev gymmet idag igen. Nu är jag helt död och tänker ge sängen mer uppmärksamhet än vad den kanske egentligen vill ha.
Imorgon är det dejt med liftvärdarna. Pigg & glad klockan 8 imorgon bitti alltså.

Godnatt.

tisdag 13 december 2011

Halvvägs på chokladkalendern.



Det första jag såg när jag drog undan gardinen.

Klockan ställd på 09.00. Jag och Stina skulle till Järpen. Och storhandla. Eller ja, storhandla i den mån det går. Det är ju liksom så att vi inte råkar ha den mest gigantiska frysen. Kylen har lite fler pluspoäng. Visserligen finns det en större frysbox i tvättstugan lite längre bort i korridoren, men då ska tilläggas att den delar man också med ungefär femton andra.
Varför vi inte åkte till Åre, utan Järpen, som ligger ca 2,5 mil från där vi bor? Äh, vi kände för en utflykt. Vi var borta i nästan tre timmar. Kändes faktiskt lite som att vi var två tanter som körde sin veckohandling där vi spatserade runt på Ica Järpen utan någon hastighet alls.

Igår var jag ner och skaffade gymkort på Gold's igen. Idag kom Lisa och Sofia och sa att vi minsann skulle iväg och träna. Bra idé. Lite tungt att genomföra det bara. Micke, som jag delade Björnen med förra säsongen, kom och hälsade på en sväng så det blev typ en timmes fördröjning. Sen var det ingen som var pepp längre. Men vi tog oss i kragen, satte oss i Popel och gled ner till gymmet.
Carro följde med.
Och det var väldigt kul att träffa Micke. Han hade jag inte träffat sedan vi sa hejdå vid förra säsongens slut.
Vi gav upp efter knappt en halvtimme...

Jo, jag lovade ju att ni skulle får se hur det ser ut i mitt lilla krypin.
Bättre ordning än såhär får ni inte. Har engagerat mig i det där tillräckligt känner jag just nu.


Badrummet är dörren till vänster.






Lägg märke till det gigantiska köket.


Och ja, nu är det bara lite mindre än halva chokladkalendern kvar.
Fort går det, och hinner med gör man inte.
Men det är som vanligt.
Punkt.

söndag 11 december 2011

Äntligen här.

Nu har jag bott här i två dagar, men det känns som längre.
Konstigt egentligen att det känns så. Men så är det med Åre.
Förra säsongen var likadan.
Två veckor tillsammans på Blåkulla var som ett år.
Nästan. Men ni förstår hur jag tänker.
Det är som att man lever i en egen liten bubbla här.
En speciell bubbla. En bubbla man måste uppleva för att förstå.

I fredags var det då äntligen dags för mig att flytta tillbaka hit.
Gladare och gladare för varje mil Popel närmade sig Åre, samtidigt fick jag liksom inget grepp om att jag verkligen var på väg. Men när vi till slut såg de upplysta backarna och svängde upp mot Björnen, då fattade jag att jag var tillbaka.
På riktigt.

Helgen bestod av en massa mys, bastu (inklusive ett par dopp i snön) och julmarknad. Några tappra försök till att bo in mig i mitt lilla krypin har jag också lyckats klämma in. Och träffat underbara människor. Så fort jag fått syn på någon jag jobbade med förra säsongen har jag blivit helt överväldigad. Haha, heeeelt underbart!
Nu sitter jag här i min minilägenhet helt ensam. Mamma, lillasyster, Mikael och Daniel åkte härifrån för några timmar sedan.. Mindre kul. Det har verkligen varit en mysig helg. Jo, hundarna var också med. Och nu är det alldeles tomt.
Tänkte att jag skulle försöka få till ett hyfsat system för alla mina kläder och dylikt, vilket inte går så bra för tillfället. Kan ju då bara lägga till att jag har endast en garderob och en byrålåda och jag har liksom inte kommit fram till en vettig lösning på hur jag ska få plats med allt. Det gjorde att jag tröttnade och gick in till Lisa några dörrar bort och kollade på hästhoppning och Landet runt istället. Men nu är jag alltså tillbaka där jag började...

Popel, Lisa och jag var nere och hämtade Sofia vid tåget förut, som kom tillbaka hit ikväll.
En toast inklusive kvällsmys och en massa prat senare är jag nu återigen på rummet. Borde röja upp lite här, men har några lediga dagar på mig så tror jag myser ner mig i sängen istället... Ja, det gör jag!

PS. Om ni är snälla kanske ni får se hur min lilla koja ser ut. Jag ska bara få lite ordning först...

I sitt bästa tillstånd.

Min normala apa till hund.
<3
Punkt.

söndag 4 december 2011

Snart där.

Här var det väldigt längesedan jag lämnade några som helst spår..
Däremot kan jag erkänna att jag själv varit inne här mellan varven när saknaden blivit för stor och läst mina egna inlägg. Ja, det har hänt att en och annan tår har letat sig fram, men samtidigt har jag suttit där med ett sånt där fånigt flin på läpparna och bara drömt mig tillbaka till den där vintern som var så underbar..
Lite tråkigt att det inte går att spola tillbaka tiden.

December nummero nio.
Det är snart.
Då är det dags igen.
Dags att ta sig de där fyrtiotvå milen norrut, till paradiset.
Och ja, självklart ska Popel med. Inget Åre utan honom.

Jag känner på mig att den här vintern kommer att bli minst lika BRA som den förra.
Har blivit tilldelad ett enkelrum på Ripan och kommer att bo granne med alla mina favorittjejer. Bara DET ger ju den här vintern ett (STORT) plus i kanten.
Nästa gång jag skriver så är jag nog i Åre.
Snacka om att jag längtar.
Snacka om att det känns sjukt att jag snart är där igen.
Jag känner mig glad i hela kroppen! :)
Det var den tjuvstarten.

Packa. Vad är det?


torsdag 26 maj 2011

Over and out - the last words.

Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort.

Första december. Dagen då jag och Popel landade i Åre. Det var ungefär vid den tiden Åre sakta började fyllas med förväntansfulla både förstasäsongare och "de som gjort det förut". Då hade jag fem månader i ett vinterparadis framför mig. Fem månader.. Det är ganska lång tid. I alla fall tyckte jag det - som i stort sett "flyttade hemifrån" för första gången. Men någon gång ska man väl göra det också, eller hur? Så fick det bli. Och jag är väldigt glad för att det blev så.

Vintern i Åre gjorde mig väldigt många erfarenheter rikare och gav mig en himla massa fina minnen att packa med i Popels bagageutrymme när det väl blev dags att fara hem. Som till exempel alla fina puckomiddagar som jag och mina tre puckon: Susanne De Bourg, Stina Andersson och Elvira Andersson, gjorde till en lördagstradition. Det var något speciellt med dem. Ingen lördag var den andra lik. I för sig var ingen dag någonsin lik den andra i sällskap med någon av de där tre. Något jag kommer att sakna.

 Mina tre puckon <3

Men inte bara det. För att bara nämna några saker som alla roliga dagar på jobbet med både dryga, knäppa och härliga gäster, alla fina dagar med skidåkning, de mysiga stunderna med mina sambos, timmarna vi satt och åt frukost på Åre Bageri, de roliga utekvällarna med härliga människor, kvällarna (och dagarna får jag lov att tillägga) jag spenderat med mina goa (och alldeles för coola) arbetskamrater. Inte bara på jobbet då, utan även när vi fått för oss att träffas hos någon och bara spåra ur. Det finns så mycket att skriva om men skulle jag göra det skulle ni sluta läsa efter ungefär en timme.
Jag skaffade Icakort. Jag skaffade Coopkort. Bara där skrapade jag ihop lite vuxenpoäng. Jag fick tänka om. Tänka annorlunda. Ta ansvar på ett annat sätt. Det vill säga att var det inte jag som kom ihåg att jag behövde mjölk eller ägg, så hade jag varken mjölk eller ägg. Och hade jag inte det, så blev det jobbigt. För mjölk och ägg var ungefär det jag levde på under hela vintern.

Första april. Lite mer än en månad kvar. Lååååång tid, tänkte jag. Och alla andra. Ändå började den där dumma separationsångesten att leta sig fram.
Ignorera ignorera ignorera.
Hallå, det är en månad kvar?!
Plötsligt var det inte en månad kvar. Utan en vecka. Vad gjorde vi medan tiden gick? Ja men just ja, vi hjälpte folk i liften. Sedan hade vi kvällsåkning. Efter det tränade vi. Sedan drog vi till antingen Bygget eller Dippan. Så var det ja.
Men kul hade vi. Det är en sak som är säker.
Jag nämnde någonting om erfarenheter va? Att dela lägenhet med åtta andra har varit väldigt spännande. Och tänka sig. Man lär sig något på det också. Tro det eller ej.
Men tänk er. Ni blir ihopslängda med ett gäng människor från olika delar av Sverige som ni aldrig har träffat förut, som ni inte ens visste fanns. Now we talking kulturkrock. Typ Dalarna möter Skåne. Det låter komiskt, men efter en kort period kändes det som att vi hade känt varandra längre än vad var det nu... Två veckor? Det här med att hålla städat gick väl sådär. Tänk er själva nio personer i samma hus. När vi storstädade höll det i max två dagar. Du skulle tvätta - någon annans tvätt ligger kvar i maskinen. Du behöver ett torkskåp - båda två är proppfulla med blöta arbetskläder och fotsvettiga pjäxor. Du behöver en stekspade till fiskpinnarna - den bästa ligger underst i högen med disk- precis så kladdig som du inte vill ha den. Du ska försöka äta middag - bordet är belamrat med ölburkar och ciderflaskor.
Men lugn. Det var våran vardag. Vi var vana.
Det jobbigaste var nog ändå när alla nio bestämde sig för att laga middag samtidigt...
MEN! Att bo så som vi gjorde har ju ändå sin charm på något vis. Vi blev ju som en familj, vi på Blåkulla.



Jag skulle vilja tacka:
- mina tre puckon för alla underbara stunder jag har haft tillsammans med er.
- alla fina arbetskamrater jag fick äran att jobba med säsongen 2010/2011.
- Jay Smith, Hoffmaestro, Oskar Linnros, Petter med flera, för de underhållande stunderna på Bygget.
- Nightclub Dippan för alla urspårade söndagar.
- Ica Åre och Ica Björnänge - för alla bonuscheckar jag fick under vintern...
- den gotländska familjen som var på semester i Åre under vecka 9. De ägnade nästan mer tid åt mig under kvällsåkningarna än till skidåkningen. Men det är inte bara därför jag vill tacka dem. De var helt enkelt sådär härligt underbara!
- Åre Bageri, för god frukost.
- Olle, Niklas, Henke, Jon, Ingrid, Bengt och Stefan. För att de bästa pistörerna finns i Björnen.
- säsongen 2010/2011 för alla de människor jag lärde känna.
- alla som har failat i liften på något sätt och gett mig ett gott skratt för dagen! :)
- Vargliften, för alla spännande - och mindre spännande stunder under vintern.
- Björnliften, för att den är fin. Inte för att den stannar på berg tjugofem gånger om dagen.



 Jag säger som min kära vän Susanne:
Det finns personal och så finns det Björnen-personal. Tack för att jag har fått lära känna er. Tack för en faaaantastisk (som Fredrik skulle ha sagt) säsong. Jag saknar er. Jag saknar oss!


Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort. Vi trodde vi hann med. Det gjorde vi inte.
Plötsligt var det den fjärde maj och rätt som det var så satt jag i Popel, på väg från Åre, till Rättvik.

Det här var det sista inlägget från min blogg som liftvärd i Åre. Det har varit roligt att skriva och det är kul att så många har följt den! Bloggen finns kvar. Vem vet? Jag kanske hamnar i Åre igen. Det kanske till och med blir så att jag fixar en annan blogg - för mitt vanliga liv. Det återstår att se :)

Puss & Kram - Ta hand om er! :)

Det som hamnade på efterkälken.

Ja, jag vet. Jag har varit hemma ett tag nu. Jag vet att jag borde ha skrivit om det allra sista i Åre precis när jag kom hem. I know, I know. Det blev som ett litet hopp. Men vet ni vad? Ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig, vilket i sig är ganska irriterande, men nu hoppas jag att ni kan ha överseende med det.
För den här gången.
Det var ju lite saker jag missade att berätta om, där i slutet på April. Det som hände dagarna efter att vi slaktade Järven som om vi aldrig gjort något annat i våra liv, men som samtidigt hände innan vi badade på första maj. Jag var nog lite för uppe i varv för att vi hade badat, så att jag glömde bort att jag kanske skulle skriva om det andra också.

Men okej. Nu kör vi då.

Ingen bowlar som Susanne De Bourg.
Precis. På Valborg var vi och bowlade. Har dock inte sådär jättevackra bilder att bjuda på, tyvärr. Men det var trevligt ändå. David var så kallad hejaklack och jag och Caroline var sämst.


:)
Efter det jag inte riktigt vill kalla för succé i bowlinghallen på Holiday Club, tog vi oss hem till David i Duved för att på något sätt fira Valborg.








Vissa hade helt enkelt fattat hur man skulle klä sig.

Den berömda pussleken med ett kortlekskort hänger med. Den hängde faktiskt med ända till slutet. När vi hade tröttnat på den gick vi till brasan. Vi var i princip de enda som var där. Inte så konstigt kanske. När folk såg vilka som var på väg mot elden, flydde de väl fältet. Jag klandrar dem inte.
Det blev en trevlig Valborg :)


Bjuder för övrigt på dessa bilder från Kvällen På Bygget Med Hoffmaestro:



Hoffmaestro, mina damer och herrar.
  Det var det.

söndag 8 maj 2011

Eagles MC, Järpen - den coola avslutningsfesten.

Vart var jag? Just ja; avslutningsfesten. Den var som en bal på slottet. Alldeles, alldeles underbar. Eller okej. Riiiktigt som en bal på slottet var den ju kanske inte. I varje fall inte lika romantisk. Men man kan ju faktiskt inte få allting här i livet. Och vi överlevde ändå, vill jag meddela.

Var så goda; BILDBOMB!


Vi laddar upp inför MCträffen, on Bluehill.

SNYGGSTINA!

JAG & MIA!

ELVIRA & STINA!




Som sagt. (Jag är väldigt säker på att jag har sagt det förut). Björnens liftwaffar är lite coolare än alla andra.

MIA!

DAVID!


PEPPE och hans supertajtass.


P U S S :*


Årets Kvinnliga Stor-Åke






När vi sedan kom till Järpen blev de som ville bjudna på en liten motorcykeltur. Det var KULKULKUL! =D Jag kände mig cool.
Lite i alla fall.
Samtidigt var det lite mingel med salta pinnar (och varandra då, självfallet) och bara allmänt chill.


Susanne var lätt sötast i utstyrseln vi fick låna av Håkan. Hon är redo för en tur!



Alla var helt överlyckliga när var och en kom tillbaka från sin svängom på motorcykeln. Slår vad om att Olle kände sig skapligt stolt ;)



JON & CLEMME tog en svängom. Clemmes åk är ju lite coolare än Jons.

HANNA (skidlärare) posar för fullt.






Omslagsbejb


<3

När vi åkt motorcykel, minglat, ätit oss mätta på salta pinnar och chillat lite mer var det, efter några timmar, dags för mat. Den var himmelsk. Det var den godaste maten jag ätit på ett väldigt bra tag. Inte för att jag underskattar mig själv och min matlagning (jag har ju faktiskt lagat mat åt mig själv hela vintern. För att inte prata om våra puckomiddagar) men den här var... Excellent! Potatisgratäng, något slags kött och världens mest underbara svampsås till det. Skulle kunna säga att middagen var ett av det bästa på hela kvällen. Till efterrätt serverades en mäktig morotskaka. Alla ville ha och alla var lika rädda för att inte orka äta så mycket av den, men jag tror faktiskt att var och en av oss lyckades klämma i oss en bit var i alla fall.
Under tiden sjöng Ingis sånger till oss liftvärdar och pistörer som hon och Olle hade kokat ihop. Det blev många skrattanfall - det passade ju så klockrent in. På varenda en dessutom. Ingemars tjabbel på radion, min bältros och att jag alltid var sen tillbaka från lunchen, Ingrids "ah juste" när man säger något på radion, Elviras alla ragg i liften, Clemme som far runt som han vill, Kurt-Åke - Nallens (Stor-Åkes) charmör och så vidare... Aldrig tog det slut.

HÅKAN & CLEMME

Årets Manliga Span


Jon är en himla charmig kille.

NIKLAS!

ELVIRA & MIKAEL!

JON & INGEMAR!

SIMON & HANNA


Årets Kvinnliga Rookie



:)

Ehhheeeeeeee, the gang. Eller nåt åt det hållet.

Vargen-Tommy (som utsågs till Årets Manliga Rookie) & Simon



Årets Kvinnliga Keep Up The Good Work




Årets Kvinnliga Span


ADAM (Årets Manliga Keep Up The Good Work) & DAVID!

David och skidlärar-Hanna sjöng en trudelutt. Försökte i alla fall.




Det var ju en sådan där... Inte prisutdelning, men nästan. Diplomutdelning, got it.
Årets...
- Rookie: Hanna Bäckman & Tommy Lindman
- Keep Up The Good Work: Elvira Andersson & Adam Dock
- Span: Stina Andersson & Peppe Skoknes
- Stor-Åke: Linda Westerberg Staaf & Kurt-Åke Emanuelsson

Neeeej, det är inte bara för att Kurt-Åke heter som han gör, som han fick det där diplomet. Jag ska förklara för er som inte vet. I Björnen finns det en stor träbjörn som står och pratar med allt och alla hela dagarna. Därav mitt diplom... Ni kan säkert lista ut varför jag fick det. Kurt-Åke har en egen historia bakom sig. Därav hans diplom.

Jag skulle vilja tacka alla er som var med för en fantastisk kväll och en superhärlig säsong! Stor Kram till er alla, mina goa arbetskamrater :')

Ett sista inlägg kommer senare.