Nu är de här.

Vecka 9. Behöver jag säga mer?
Stockholmarna har anlänt.
Och imorgon ska jag stå face to face med några hundra stycken. Förmodligen fler. Bara att ladda batterierna. Här behövs de starkaste duracell.
Snälla, låt mig få överleva tre dagar.
Ändå kan man ju tycka att vi ska vara hyfsat härdade vid det här laget. Jag tänker förstås på alla ryssar, finnar, norrmän, danskar och svenskar (icke att förglömma) som redan har varit här och skapat kaos ett antal gånger. Men den här veckan kanske innebär kaos på ett annat sätt; kö överallt. Mitt huvud kommer att vara helt slutkört (dött med andra ord) vid dagens slut.
Bara att bita ihop och klistra på leendet med Karlssons klister! Here we go.


Ganska skönt att jag bara har Vargen på torsdag ändå. Helgen tog kål på mig. Men just ja, jag glömde ju. Poängen med skidsemestern för de flesta (eller alla) är ju att krångla till det så mycket det går. Varför inte krydda semestern lite extra? Självklart.
Annars kan man ju göra som snubben som åkte fram samtidigt som han pratade i mobiltelefon. Inga fördomar, men han var säkerligen stockholmare. Det gick inte så värst bra och jag visste redan innan att han skulle misslyckas men avvaktade med att hjälpa honom. Som jag trodde så missade han liften och sa högt för sig själv (eller till stackarn i andra änden) att det tydligen inte gick att åka lift och prata i telefon samtidigt.
Grattis.
Han ställde sig vid sidan om så att andra skulle kunna åka fram medan han krånglade klart med mobil, stavar, ryggsäck och gud vet vad. (Smart tänkt). Dock tappar han balansen när han backar in i en snödriva, och ramlar. När jag äntligen fått i väg honom och vänder mig mot kön igen får jag medlidsamma blickar och sedan står vi bara och flinar mot varandra, jag och folket i kön.
Ännu en stjärna som lämnar hjärnan på hemmaplan.
Det känns ibland som att det finns två folkslag:

1. De som är så fokuserade på att ta liften så det inte ens säger hej.

2. De som är i full färd med att säga hej och prata med mig, så att de helt enkelt glömmer bort att ta liften.

Mellantinget av de två folkslagen är det bästa.
Det värsta är att jag knappt hinner in i lifthuset för att hämta andan (och mig själv) i en halv minut ens innan någon har klantat till det. Igen.
Och på tal om att hämta andan. Det är precis det jag ska göra nu. Jag skriver imorgon igen om jag har överlevt dagen.
 


Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)