*

Det är någonting med den här bubblan alltså.

Jag skulle kunna leva i den för alltid.

Men allting tar ju oftast slut någon gång.

I alla fall säsonger.

Det gjorde även den här.

Och det känns, kan jag tala om.

Det känns.

Tiden bara går.

Heeeeeeeeejjjjjjj blooooggeeeeeeen!

Eh, okej. Något fjolligt.

Vi går vidare.

Vi lever livet här uppe. Bokstavligt. (I'm still handikappad). Gör inte så mycket egentligen. Umgås mest. Sånt gillar jag. Dock är det ju den här tiden som man egentligen vill slippa. En efter en droppar av. Det där med att säga hejdå har aldrig varit min grej.

Idag var dagen vi fruktade för. Dagen vi inte ville skulle komma. Dagen vi kunde hoppat över.

Dagen då Lisa lämnade Åre. Och oss.

Folk runt omkring tittade säkert när vi stod där på stationen, vi tre, omfamnade av varandra, och grät.

Folk fattar inte.

kom tillbaka.

I fredags var vi lite snälla mot Tobias, Niklas och Gustav och fixade lyxmiddag till dem - som en uppladdning inför Hoffmaestro @ Bygget. Vi borde ju bli kockar på heltid. Lätt alltså.

Själva besöket på Bygget var i sig väldigt svettigt. Och galet. Känns lite konstigt att det var sista gången för säsongen vi var där.

Vi umgicks lite med Herkules när vi vaknade dagen efter. Eller ja, han spelade superhjälte på tvn medan vi andra sov. Ungefär så var det.

Sen åt vi pannkaka.

Jag och Elvira har av någon anledning vänt på dygnet. Annars var det inget.

Allt på en gång.

Ärligt talat så.. Det här med att skriva på datorn är inte det lättaste just nu. Dock så är jag på väg att hitta en teknik och det går framåt verkar det som, för nu kan jag i alla fall skriva "jag är dålig på att uppdatera"  utan att det blir typ "kjhshbhabsjkkjghsjhairyesnhjfhj".

Ni fattar.

Jag bröt alltså lillfingret. Lyckat, eller hur. Man är ju bra smidig alltså. Lille Arvids mamma nämner i förbifarten att Arvid undrade om jag blivit biten av liften (Nallen i det här fallet). Om det ändå vore så väl.

Tur att det inträffade när det i stort sett bara var två dagar och en tredjedel kvar av säsongen. "Klantigt" säger doktorn bakom disken när jag anmäler mig på hälsocentralen. Tack, nu kändes det genast bättre.

- Några andra sjukdomar?

- Nä, jag är bara sjuk i huvudet.

Så kom den där dagen man visste skulle komma så småningom, men som kändes så sjukt långt bort. Plötsligt var den bara här. Jag pratar förstås om sista arbetsdagen. Dagen vi stängde Björnen. Städa ur lifthuset, plocka bort skyddsnät, madrasser, plocka hem koppen som stått i diskstället hela vintern m.m. (Ja Susanne, dina tofflor är med). Konstig känsla. Viggo (typ den sötaste unge jag någonsin träffat) som har hängt i min lift i stort sett hela säsongen kom förbi med storasyster och kusiner för att säga hejdå. Vi sprang bort och lekte med Tobbe i Vargen och sedan försökte de alla övertala mig (eller ja, Viggo bestämde) att jag ska komma tillbaka nästa vinter. Viggos pappa kom förbi också för att tacka för den här säsongen och avslutar med ett "vi ses nästa år!".

Åh...

Packa ja. Började lite smått med det. Kändes sådär. Jag måste vara väldigt trög men jag har inte riktigt fattat än tror jag, och kommer förmodligen inte att göra det förrän efter några veckor i Rättvik.

Jag vill inte fatta.

Nåja, några dagar till..

Om inte SJ hade strulat till det skulle jag suttit på ett tåg påväg hit igen. Ni förstår. Jag skulle på en intervju i Oslo i tisdags, men tänk så blev det inte. I måndags kväll tog jag mig ner till stationen för att ta tåget. "Fordonsfel" dyker upp på displayen för mitt tåg - en halvtimmes försening. Det går väl an tänkte jag. Sedan får alla resenärer sms om att loket är trasigt och att vi kommer att köras med buss till Östersund för övernattning och sedan fortsätta dagen efter klockan 11.

Vilket krångel.

Jag åkte inte.

Suck.

Så... Eftersom att inte SJ tog mig till Norge så gjorde Lisa och Elvira det. Vi värmde upp med ett besök vid Tännforsen för att sedan bestämma oss för att åka till norska gränsen. Varför inte ta Trondheim istället? Så fick det bli. Vi blev utstirrade av folket där (som för övrigt bar tunna tygskor, strumpbyxor och vårjackor) för att vi gick runt i mössa, jacka, täckbyxor och rejäla kängor... En fika senare for vi tillbaka till Åre igen. Här var det liksom inte konstigt att gå runt som vi gjorde.

jag vill inte åka ifrån er.

Personalfest ja. Med samma location som förra året, salta pinnar, gamla och nya liftvärdar och pistörer, underbart god mat, awesome underhållning och en kamera som tog katasrofala bilder under kvällen så...; Jag sa succé och så blev det också. Inte för att jag brukar ha fel. Ville ändå bara förtydliga om att j a g h a d e r ä t t.

Ett bra avslut på en bra säsong. Dock kan jag (och jag vet att jag inte är ensam om det) tycka att Herr Lingvall skulle närvarat, men man kan ju inte få allt.

Idag var en sån där dag när vi kände för att göra ingenting. Nästan. Lisa var mitt packsällskap ett tag innan vi drog på oss våra hurtigaste kläder för en promenad.

- Vi går i skidbackarna! , tyckte Lisa.

Några som inte riktigt kan släppa jobbet?

Lite häng på mitt palats Ripan 114 tillsammans med Lisa och Tobbe gjorde kvällen. Underbara människor.

Kramp i den bandagerade handen innebär nog att det är dags att säga adjö. Nu kan ingen längre klaga på att jag inte uppdaterat...

Tjingeling!

...

Hello on you kräftface! Fortsätter det såhär blir det ju kräftkalas på söndag. Temat fixat och klart, plus att ingen behöver klä ut sig.
Perfekt.

För övrigt gör det ont att bryta lillfingret. Fredagen den 13e?

Hej våren?

Alla ni som ser något gult i bilden räcker upp en hand.

Ett säkert vårtecken? Sen att jag typ inte har någon snö kvar utanför fönstret är en helt annan sak.

Det var slask i några veckor med ett väldigt regnande. Plötsligt blev det kallare och så började det snöa istället för att regna. Så var det så ett tag. Nu har det blivit lite varmare igen och så är det sån där sörjig snö, hajjar ni? Det där med väder har jag aldrig förstått mig på och kommer nog aldrig att göra det heller. Även om vissa gäster verkar se mig som en vädergud (?!). Nej, snälla lilla vän. Jag vet inte om det kommer att blåsa hela dagen och definitivt inte om kabin kommer att vara öppen imorgon.

Tre arbetsdagar kvar. TRE dagar. Helt stört. Men ack, så sant. Fredag. Lördag. Söndag. Då vi också avslutar det hela lite fint med en personalfest. Det kan ju inte bli annat än succé. I got that feeling.
Annars har jag hunnit med en hel del den här veckan. I måndags körde jag och Sofia lite nostalgikväll med resedagsboksläsande och en sån där titta-igenom-alla-bilder-(vi-tog-på-fem-veckor)-på-tjugo-minuter-grej. Himla mysigt. Och jag tror faktiskt att man kan skymta ett sexpack på min mage nu, så mycket som jag skrattade.
Igår traskade jag och Elvira upp till Övre Hermelinen för att äta middag med Lisas familj och de som äger huset Lisa bor i. Ja.. Och så Lisa förstås. Skön kväll. För att sedan fortsätta veckan med att vara ledig idag, ta några åk i backen med Sandra, Lisa och David, och sedan få besök av TobbelitoZ och köra ett pannkaksrace.
Göttmos.
Jag gillar det här livet.

Hatar när man trodde att man hade lite mer inspiration, så hade man inte det ändå. Adjö.

One week left!

Hörde att det gick bra nu Sandra.

He he... För er som undrar så var jag och Sandra ute på lite äventyr i Skogis idag. Låter nog bilden tala för hurvida det gick bra eller inte. Bäst så. Och för er som även undrar vad Sandra gör på skidor för första gången på vad kan det vara? Tio år? Så... Fråga någon annan :) Men bra gick det i alla fall. Sen trillade vi av liften också, men nu pratade vi inte mer om det.

Som om inte det vore tillräckligt lyxade vi till det med en påskbrunch på Tott Hotell. En bra avslutning på långledigheten. Imorgon är det tillbaka till den så kallade verkligheten.

Sista veckan vi jobbar nu. På riktigt. Har fortfarande inte smält det tror jag...

I fredags var en sån där bra dag. En sån där dag man sitter i Sadeln och grillar korv och bättrar på brännan. Och glider runt i backarna.

Fotnot 1: Mannen bakom Sandra = norrman som, förmodligen omedvetet, hamnade på bild.

Annars tycker jag att den här helgen gick lite för fort. Jag har för övrigt sjukt ont i armbågen efter att ha slagit i den ordentligt i väggen. Hur? Fråga inte, tack! Mysig kväll har det varit i alla fall. Jag, Elvira, Lisa och Sandra fixade i ordningen den godaste salladen jag någonsin ätit tror jag. Sedan spårade vi lite, tittade på The Ugly Truth och dregglade efter Gerard Butler och nu är det dags för sängen! Jo, det finns (inte alltför snygga) bilder från kvällen - men dom befinner sig i Lisas kamera och tur är väl det, kan jag känna lite grann.

Tagga för jobb. Adjö.

... gäster ...

En snubbe åkte upp och ner i Nallen igår några gånger. Ska tilläggas att det enda han fäster uppmärksamheten på är min namnskylt, (förstår inte varför alla gäster har en förkärlek till att glo på dom?).
I alla fall.
Tredje gången han kommer ner öppnar han munnen och säger:

- Jahaja. Linda från Rättvik.
- Jajjemän!
- Ja, där kan man ju också bo.
- Aaa...?
- Det är fint där!
- Mmm...?


Fattade inte grejen med den så kallade konversationen. Stod och skrattade åt det i ungefär en halvtimme efter att han dragit.

Haha.

Sex arbetsdagar kvar. Fattar noll

Jag var lite av ett mobboffer i tisdags också. Mange hade hand om morgonmötet och sa att Nallen inte gick att starta - förmodligen på grund av nödstoppet.

- Men Linda, det fixar ju du, eller hur?

he he he he he... Väldigt lustigt. Det där är en grej som alla skulle kunna köra med, när de känner för att reta mig lite. Tur det inte är så långt kvar av säsongen, eller?

" Bra att jag sitter och äter godis när jag hungrig och egentligen behöver äta... Ska rota runt lite och se om jag hittar något av värde. Annars var det ganska gott med skumkantareller, nappar, jordnötsrutor och ferraribilar.

Lite lasange fick det bli. Kommer tröttna på det, om jag inte redan gjort det, efter mitt storkok... Nåja, det som finns kvar räcker väl ungefär till två luncher på jobbet. Sedan behöver jag inte så många fler. Sex arbetsdagar kvar. "

Började jag skriva igår. Sedan kom jag inte så mycket längre för då kom Tobbe och Lisa och hälsade på mig. Det var kul. Vi chillade mest. Drack cola. Och åt upp mitt godis, mina chips och min choklad. Faktiskt en helt okej kväll. Mysigt. Bara tanken på att vi snart kommer att skiljas åt gör mig lite deppig. Och inte bara dom. Alla andra sköna människor som fixat stjärnor i kanten till den här säsongen.

Sex arbetsdagar kvar.

Det konstiga är att det faktiskt inte känns som att det är så... Det känns inget alls. Eller jo, klart det gör. Men jag har nog bestämt mig för att ta det som det kommer. Inte tänka på det så mycket. Det blir nog bra. Man ska inte alltid tänka så mycket.

För övrigt så snöar det för fullt. Jag och Popel höll på att inte komma iväg från Ripanparkeringen förut ikväll. Men eftersom att han är en superbil med superkrafter så behöver jag nog inte ens berätta att vi tog oss iväg till slut ändå.

Min älskling.

Ikväll gjorde jag, Lisa och Sandra pannkakor. Det satt fint sådär i början av långledigheten.

Långledigt ja. Den sista för säsongen för min del. Eller för alla med b-schemas del.

Insane.

gillar det där.

Någon mer än jag som glömde bort att det var 1 april igår?

Innan hade jag, Lisa och Elvira sagt att någonting måste vi ju komma på till första april. Lura pistörerna, driva med gästerna, vad som helst!

Dock blev det i slutändan jag som utsattes för det och blev därmed mobboffret på jobbet.

Morgonmöte. Olle snackar om det vanliga; öppna/stängda liftar, temperatur, vind, väder, något speciellt evengemag och blablabla. Alla sitter som vanligt och halvsover. Olle tillägger att jag och Pär (i copperhilliften) måste jobba över eftersom att Copper Hill har en bokning med cirka 50 personer som ska upp med våra liftar vid 17.30. Det var ingen som reagerade på det med tanke på att vi hade Sadeln öppen till sju i måndags för ett evenemang. Pär kunde inte jobba, men det skulle vi lösa på något sätt. Just idag, när jag inte hade någon som helst lust att jobba längre än jag behövde, så måste jag jobba till i alla fall klockan sex...

- Vaddå Olle, måste JAG jobba?

- Ja, det lär du ju göra då.

Tack för den. Lite halvt sur, eller ja, väldigt sur, gick jag upp till Förberget.

På eftermiddagen ringer Robin och frågar om jag kan gå in och ta telefonen.

- Ja, Linda.. Ikväll måste vi ju köra Järven till sju.

- Sju?! Olle sa ju från halv sex och det tar väl inte så lång tid att köra upp alla...?

- Nej, men sju är det i alla fall. Som det är bokat. Är det ok för dig?

- Ja, jo... Det går väl bra.

- Tack Linda! Sen var det en till sak. Det är några medbringare i Järven som sitter lite fel och det skulle behöva fixas ikväll. Kan du ta det?

Jag fattade verkligen inte vad han menade med det eftersom jag jobbat sedan i torsdags och inget hade varit annorlunda eller konstigt på det sättet.

- Jaha, aja. Kan jag inte fixa det efter stängning och innan de där människorna kommer?

- Nja, det vore bra om det gjordes ikväll.

Jag blev lite surare än jag var innan och fattade inte varför jag var tvungen att vänta till kvällen.

- Men jag ska iväg ikväll, så jag kan inte vara kvar hur länge som helst. Men det löser vi.

- Ne, okej.. Jaha... Men Linda, du vet väl vad det är för dag idag va?

Under tiden har Olle kommit in och ställt sig bredvid och bara flinar.

- Så... Det kommer inte 50 personer som ska upp med Järven kl. 17.30?

- Nej. HAHAHAHAHAHAHA

- Hejdå Robin!

Inte nog med det. På morgonen var jag lite vimsigare än jag brukar vara. Nallens nödstopp fungerade inte så jag tog in den för avrinning och satte därför in en vanlig kontakt under tiden så att vi fortfarande kunde köra liften. Bengt grejar med det där nödstoppet och jag tar ut den igen, trycker ner den i marken, säger till Johanna (en jag jobbade med i helgen) att trycka på stopp. Det funkade inte. Nallen fortsatte gå. Några gånger till. Inget hände. Nehe, då var det väl bara att ta in den där himla nödstoppen igen då, tänkte jag och började gå in tills jag möter Bengt halvvägs in, flinande och det slår mig att jag inte ens stoppat i kontakten till nödstoppet.

Bright tjej.

Att det var jag som var mobboffret på jobbet igår är inte konstigt alls. Inte det minsta.

Men det bjuder jag på. Bubbelpool med ligan på kvällen satt mer än fint.

Färdigsnackat för idag. Adjö.

Upptagenbrud_91?

Jag är fullt medveten om att jag inte varit en stjärna på att uppdatera senaste tiden. Men det har liksom bara inte blivit av. För även om jag en dag skulle ha all tid i världen så betyder inte det att inspirationen för att kunna skriva ett skapligt roligt inlägg finns där. Det gör ju i och för sig att ni får lite och göra nu. Men jag ska försöka att inte skriva ett milslångt inlägg ändå.

Äter för övrigt spaghetti nu. Det satt fint såhär vid halv tolv på kvällen. För er som ville veta det.

Få se nu då... Jo men just ja! I söndags (inte igår, förra veckan) fyllde ju min kära kusin Sandra år. Så efter jobbet var det bara hem att sadla om för en middag på Broken tillsammans med henne, Lisa, Tobbe, Niklas, Marcus och Jacob (två av Sandras roomies på Blåkulla). Mycket trevligt. Och mycket god mat.

Det var en fin avslutning på vecka tolv. Jag fick starta vecka tretton med en heldag i Sadeln. Bokstavligt talat. 8.30-20.00. Kastrullen skulle ha någon slags tävling som gjorde att vi hade Sadeln öppet längre, så där satt jag, Robin och Olle i lifthuset och ugglade och drack cola samtidigt som jag hade en väldigt irriterad Lisa i luren som fastnat i Krokom eftersom att Östersunds station var bombhotat så ingenting fick passera där. Seriöst. Vem väljer att bombhota Östersunds station?

Några timmar senare fick jag äntligen gå hem och ta av mig kläderna som inte var torra på en endaste fläck.

Tur jag var ledig dagen efter.

Jag och Sandra tog oss ut i ett alldeles för slaskigt Björnen där snön var brun och täckt av kvistar från träden som blåst ner. Vi kom till Elvira i Sadeln och där gav vi upp. En wokmiddag, ett träningspass och en svängom till Bygget på kvällen fick avsluta dagen. Kusinerna levererade.

Sedan hände något. Istället för regn kom det snö. Say whaaat? Det var typ allas reaktion på det hela. Istället för att bli dyngsur förvandlades vi allihopa till små röd/svart/vita snögubbar. Lyckan som uppstår....

Och det snöade. Jag måste bara... WOHOOOOOO!!!

Så.

I fredags var det som vanligt party i Förberget. Skidskoleavslutningar. När alla ska upp i Nallen. Helst samtidigt. Och bredvid står Järven - tom. Men Nallen är ju Åres mest eftertraktade lift. Vi säger så. I lördags var det också partaj för hela slanten. Björnenmästerskapet gick av stapeln i Nallebacken, (ni hör ju, Nallen är the place to be). Ungarna kom en efter en och berättade, helt uppspelta, att de skulle tävla och jag lovade allihopa att heja på dem.

"- JAG SKA KÖRA I RACERFART!!!!" / Marius

Efteråt dansade jag och ungarna loss till Levels och sedan fick jag hjälp av Viggo och Tuva som stod, beredda med händerna på stoppknappen, ifall någon skulle trilla. Söta barn.

När Tuva och Viggo gett upp kommer Marius för avlösning;
- Nu ska jag jobba. För jag behöver det.

 Tack för hjälpen allihopa.

Hela lördagen var så himla underbar. Solen var framme. Trevliga gäster. Massa goa ungar. En sådan där bra dag helt enkelt.

Sängdags. Hejsvejs!

Har jag någonsin sagt att min morfar är rolig? Hmm, inte det kanske. För någon vecka sedan var han det i alla fall;

- Hej Linda! Allt väl? Kaos i liftarna nu när både du och Sandra stökar runt? :'( :'(

- Hahahaha, ja kaos är väl det enda rätta ordet. Två Westerbergare i farten är inte att leka med :)

- Man får väl undvika Åre i några år nu när ni sabbat familjenamnet.

Snäll är han också.