Nu är de här.

Vecka 9. Behöver jag säga mer?
Stockholmarna har anlänt.
Och imorgon ska jag stå face to face med några hundra stycken. Förmodligen fler. Bara att ladda batterierna. Här behövs de starkaste duracell.
Snälla, låt mig få överleva tre dagar.
Ändå kan man ju tycka att vi ska vara hyfsat härdade vid det här laget. Jag tänker förstås på alla ryssar, finnar, norrmän, danskar och svenskar (icke att förglömma) som redan har varit här och skapat kaos ett antal gånger. Men den här veckan kanske innebär kaos på ett annat sätt; kö överallt. Mitt huvud kommer att vara helt slutkört (dött med andra ord) vid dagens slut.
Bara att bita ihop och klistra på leendet med Karlssons klister! Here we go.


Ganska skönt att jag bara har Vargen på torsdag ändå. Helgen tog kål på mig. Men just ja, jag glömde ju. Poängen med skidsemestern för de flesta (eller alla) är ju att krångla till det så mycket det går. Varför inte krydda semestern lite extra? Självklart.
Annars kan man ju göra som snubben som åkte fram samtidigt som han pratade i mobiltelefon. Inga fördomar, men han var säkerligen stockholmare. Det gick inte så värst bra och jag visste redan innan att han skulle misslyckas men avvaktade med att hjälpa honom. Som jag trodde så missade han liften och sa högt för sig själv (eller till stackarn i andra änden) att det tydligen inte gick att åka lift och prata i telefon samtidigt.
Grattis.
Han ställde sig vid sidan om så att andra skulle kunna åka fram medan han krånglade klart med mobil, stavar, ryggsäck och gud vet vad. (Smart tänkt). Dock tappar han balansen när han backar in i en snödriva, och ramlar. När jag äntligen fått i väg honom och vänder mig mot kön igen får jag medlidsamma blickar och sedan står vi bara och flinar mot varandra, jag och folket i kön.
Ännu en stjärna som lämnar hjärnan på hemmaplan.
Det känns ibland som att det finns två folkslag:

1. De som är så fokuserade på att ta liften så det inte ens säger hej.

2. De som är i full färd med att säga hej och prata med mig, så att de helt enkelt glömmer bort att ta liften.

Mellantinget av de två folkslagen är det bästa.
Det värsta är att jag knappt hinner in i lifthuset för att hämta andan (och mig själv) i en halv minut ens innan någon har klantat till det. Igen.
Och på tal om att hämta andan. Det är precis det jag ska göra nu. Jag skriver imorgon igen om jag har överlevt dagen.
 


Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)

Ett vattenfall, tre puckon och en norsk gräns. Hjälp.

Att umgås med puckon är det jobbigaste man kan göra. Alla ens krafter går åt till att försöka hålla sig vid liv samtidigt som man skrattar ihjäl sig. Men äsch. Vad är ett besök vid Tännforsen och en utflykt till Norge?

Så sant som det står skrivet.

Dagen började i Järpen med Elvira. Där lämnade vi Popel hos farbror doktorn och sedan tog vi oss en sightseeingtur genom samhället. Vidare mot Strandcafét för en bit frukost, det vill säga underbara köttbulls&potatissallads-och räk&äggmackor. Näst intill oslagbart. Vi fick hämta Popel, som för övrigt är frisk nu, men innan dess; shopping på Ica så det stod härliga till. Nu klarar jag mig i tre evigheter till.

Jag och två av mina puckon poserar stiligt vid Tännforsens början. Tännforsen är ett stort, stort vattenfall som ligger cirka två mil från Åre.

Vi stannade till vid Kyssarnas Bänk.

Tre rumpnissar tittar fram.

 

 

 

Himla underbar utsikt från våran utkiksplats.

Vattenfallet.

 Vidare mot andra sidan gränsen. Stopp i ödemarken. I Ingenstans.

Underbar dag. Underbart sällskap. En perfekt ledig dag.

En dag kvar, sedan finvecka. Tjalalalala!

Hahahahahahaha, jag måste bara börja med att berätta en sak som hände nere i Björnliften i torsdags.
Det märktes redan tidigt på morgonen att torsdagen skulle bli en underbar dag med solsken.
Eftersom att jag inte har med mig några solbrillor hit till Åre blev jag därför, som ni kanske förstår, väldigt glad när jag hittade ett par liggande i lifthuset. Jag trodde naturligtvis att det var Mickes (han jag delar Björnen med), så jag satte glatt på mig dem och gick sedan ut till gästerna. Efter lunch blev det, en kort stund, lite mulet, och jag tyckte inte att brillorna behövdes så jag la dem inne i lifthuset. Efter en liten stund kom solen tillbaka och jag satt där och glassade i solen på min stol kommer det en snubbe fram till mig och frågar om jag har sett till några solbrillor som han hade glömt där två dagar innan.
Jag blev förskräckt.
Men jag bad honom att vänta ett ögonblick, så skulle jag gå och kolla. Jag går in i lifthuset, hämtar solbrillorna jag haft på mig under hela förmiddagen och han säger direkt att det är hans.
Jag var helt paff.
Han tackade så mycket för hjälpen, stoppade på sig brillorna och åkte sedan glatt därifrån och det var inte förrän han hade dragit iväg som jag insåg att han lika gärna hade kunnat komma under förmiddagen.
Vad skulle jag ha gjort då liksom? DU ÄR MED I DOLDA KAMERAN! SURPRISE!
Typ; jag skulle bara se om du kände igen dina egna solbrillor.
Helt sick. Men så himla roligt egentligen.
Fast vadå, jag kanske också har sådana brillor. Det vet väl inte han.
Hahahahahahaha. Jag dör lite grann. Plus att han var engelsman.
Men förstå honom lite då. Åker till Åre, Sverige för en härlig skidsemester och så snor en liftvärd hans solbrillor. Det skulle vara något att berätta för de där hemma va.
Lite tråkigt egentligen nu när jag verkligen tänker efter, att jag inte hade dem på mig när han kom.
Hur som helst. Vi lämnar det.


I helgen har jag hängt i Vargen. En dag kvar. Jag är helt slut i huvudet när jag kommer hem på eftermiddagarna. All denna kaos som alltid uppstår. Ena ögonblicket går jag in i lifthuset för att värma mig en snabbis. Ögonblicket senare är det kaos. Men så är det jämt. Om folk bara hade kunnat undvika att krångla till det för sig när de ska åka lift. Fast poängen med skidsemester för de allra flesta är väl just att krångla till det så mycket som möjligt. Allt för att få en lite extra kryddig utmaning.
Heja turister. Och inte nog med det. Nästa vecka kommer alla stockholmare.
Det kan bli ytterst intressant. Tur jag bara jobbar tre dagar då...
När vi ändå pratar om Vargen kan jag berätta att gästen jag skrev om för ett tag sedan som gav mig arga blickar har återvänt. Eller den gjorde det för en dag i alla fall. Dock var den inte lika arg denna gång :)
Känns skönt.
Och bara för att kan jag även berätta att jag har träffat David Batra och hans la familia.


Jo, en dag kvar i Vargen som sagt. Och så åkte jag på kvällsåkningen i Nallen imorgon i för sig men sedan väntar finveckan! Kan behövas. Min lilla älskling ska till farbror doktorn på måndag och bli frisk, äntligen :)
Ja, jag kallar Popel för min lilla älskling <3
Det blev 3 km längdskidor efter jobbet. Tyckte att det räckte den här gången.
Kvällen spenderade jag nere hos Elvira. Vi slötittade på melodifestivalen och sov. De andra två puckona dissade ju oss den här gången så vi fick klara oss på egen hand och se hur det gick.

För att vi kanske har den snyggaste toadörren.

Denne filur hittade jag en gång för ganska längesedan i en gott&blandatpåse jag köpte här nere på Matboden. Vi bestämde att vi skulle spara honom hela säsongen men nu verkar det som att stackarn har blivit uppäten ändå.

Bara för att Åre är underbart!

 Dags att dejta kudden nu, känner jag. Vargen väntar på mig imorgon.
Kaoset med.


Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)

En mil på längdskidor...

... och jag trodde jag skulle dö.
Det gjorde jag inte.
Likt förbannat sitter jag här och ska formulera ännu ett inlägg.
Det sjuka är att, när det gick som bäst där i längdspåret, ungefär i mitten någonstans, tänkte jag föreslå för Susanne att vi lika gärna kunde ta 15 km-spåret.
Hur tänkte jag då?
Sekunden senare ångrade jag mig genast och tog tillbaka min dumma tanke innan jag hade hunnit föreslagit den.
Vem vet om vi hade hamnat på det spåret annars...
Hur som helst. När vi var klara svepte vi förbi Förberget en sväng och kollade så pistörerna och liftvärdarna skötte sig. De gjorde de. Nästan. De satt med andra ord allihopa och drack kaffe i köket.
Så som det ska vara :)
Nyduschad och med kokta ägg satt jag någon timme senare och kollade på Vänner med Stina. Men inte hade vi ansträngt oss nog för dagen. Nej nej. Trängas med sportlovsfirare måste man ju också göra, så jag och Susanne klädde på oss igen och susade igenom några av Åres backar ett tag tillsammans med alla skåningar.
Det räcker tydligen inte med att vi träffar dem när vi jobbar...
Och vilka hade inte gjort sig välförtjänta av en stund i bastun på kvällen om inte vi?
Så fick det bli. Det gillar vi. Mycket.
Kvällen fortsatte i Elvira och Susannes rum med ett missat avsnitt av Solsidan och slutade sedan med att alla tre låg dubbelvikta av skratt samtidigt som vi kollade på några av våra favoritklipp på youtube.
Här är våran absoluta favorit: Björnbröder - Träd
Titta, skratta och njut! :)

"Blåkullahumorn är den bästa. Låg men bra". Citerat mig och Elvira.


Idag planerade vi in en tur till Duved och Tegefjäll inklusive korvgrillning. Det var svinigt kallt. Ca tjugo minusgrader, men det kändes som trettio. Som tur var så fanns den där stora gula bollen på himmelen och det var knappt några vita tussar så vi ska inte klaga så mycket ändå :)
Vi åkte hit och dit, upp och ner. Och dessutom; Vildmarksstigen i Tegefjäll där vi såg den omtalade Renorkestern med en uggla som dirigent som påminde om mig och mina tre puckon.
Otroligt.
Efter ett tag ramlade vi in i en liten stuga där vi bestämde oss för att värma oss och passa på att äta våra efterlängtade hot-dogs. Jag fattar inte varför det alltid ska spåra ur när jag är med de där. Istället för att grilla satt vi och knaprade på rostad lök, jag tryckte upp grädde i ögat på Elvira och hon grillade sina fötter. Därefter kom vi på att vi inte hade något att vända korvarna med, så Elvira ställde upp på att vara grillmästare. Det gick ganska bra. Korvarna var i alla fall ätbara.
Ju längre vi satt där inne, desto fler människor drog därifrån. Det räckte med att vi var oss själva för att folk skulle ge upp och åka någon annanstans. De höll ut i max tre minuter. Bortsett från småbarnen som bara satt och flinade åt oss.
Det var inte förrän vi hade ätit klart, druckit upp all varm choklad och började klä på oss igen som jag såg att det hängde en sådan där tång mitt framför näsorna på oss, som var till för just korvgrillning.
Fint. Just in time.
Bättre lycka nästa gång.

Underbar utsikt från en backe i Tegefjäll. Det går inte att inte älska livet i Åre ibland.

 I den lilla värmehyddan...

Vi eldade upp våra korvar.

En endaste stackars korv kvar. Ska man dela broderligt, ska det vara på riktigt.

Susanne och Elvira tyckte att jag sullade när jag drack varm choklad. Nej, jag har inte vita fläckar på mina termobyxor!

Vi tycker om grädde.

Susanne och jag avslutade våran skiddag med lite kvällsskidåkning nere vid VM8an. Vi höll på att frysa ihjäl så efter en timme gav vi upp. Hon drog iväg och jag gick ner till Elvira och kollade på Snowroller. Helt underbar. Man får liksom aldrig nog.
Och nu sitter jag här i min ensamhet och försöker ladda upp inför fyra dagar arbete. Tänkte försöka vara i tid till morgonmötet imorgon också.
Försöka duger alltid.


Over. And. Out. For. Now.

Puss & Kram :)

En vecka sportlov förbi. Nästa gäng kan komma.

Efter att ha sett mannen i de supertajta mc-skinnbrallorna två dagar i rad, fått rediga bitchblickar av en mamma, nästan fått en rejäl utskällning av en norrman som tyckte det var dåligt att han inte fick åka upp i liften efter stängning och krigat med danskarna och deras stavar så tror jag att jag släcker ner systemet för idag. Jag ser numera ut som en giraff, tack vare våra älskade danskar <3

Okej då. Jag ska uppdatera er lite innan jag studsar i säng. Men det är lite så jag känner just nu. Långa dagar och folk överallt och till råga på allt så var det min tur att ha kvällsskidåkningen idag. Det tackar vi för. Jag kan också meddela er alla om att Kurt-Lennart nu är död på riktigt. Han finns inte mer. Eller jo. På platsen han stod kan man se hans armar ligga, lite huller om buller. Jag har så känslokalla arbetskamrater.
Men vi har kul också. Ibland. Om alla känner för det. Men vi liftvärdar har ju en tendens att sitta ihop. För att ta mig, Susanne, Elvira och Stina. Vi går ingenstans utan varandra längre. Kan låta sjukt löjligt, men så är det. Clemme säger att vi passar ihop. Det stämmer nog. Väldigt bra.
Igår var det ju lördag och vi åt middag och kollade på melodifestivalen, som vanligt.
Traditionsenligt. Säger man så? Enligt traditionerna. Samma sak.
Det spårade ur. Igen. Och nästa vecka måste vi dessutom klara oss utan Suss.
Det är inte första gången jag ställer mig den här frågan, men hur ska denna säsong sluta?
Spännande. Fast... Nää.


Livet i Åre ser annars likadant ut som jag brukar säga. Jag och Stina är alltid sist till alla morgonmöten, Elvira äter alltid frukost under dagens genomgång, Håkan och Eskil byter jobbdagar så stackars Olle blir helt förvirrad, någon Manpowergubbe hoppar in ibland, jag hoppar mellan mina liftar, hopp och studs, hit och dit. Släpa skidor dit, byta skor där, flytta medbringare och samtidigt bli utstirrad av de morgonpigga gästerna, bli svettig och äcklig innan man ens har öppnat liften för dagen och sedan ska man överleva dagen också. Oftast går det. Vissa gäster vill man ju bara krama om. Som de fyra norrmännen som åkte hos mig idag. De var helt underbara. De var så upptagna med att ge mig uppmärksamhet, skratta och stoja så de glömde bort att de skulle åka lift.
Annars har vi ju mannen igår som höll på att få ögonen utpetade av gästerna framför.

Jag: Oj, bäst att passa sig!
Mannen: Herregud ja. Var det där danskar eller?
Haha, bäst.
Fast det är inte lika kul att skriva om längre. Det vill säga om stavar som kommer farandes överallt, för det är så himla vanligt så det vore i så fall det enda jag skulle skriva om här på bloggen. Samma med det här när folk åker fram för tidigt och plötsligt står hela kön vid påstiget och ska upp, helst med samma lift. Det händer också hela tiden. Och hur kul vore det att läsa om endast det?
Okej... Några undantag finns ju. Vissa borde faktiskt få pris för att de är så dåliga på att åka lift.
Det är ganska komiskt egentligen. Oftast så blir det ju kaos i liften för att alla ska upp samtidigt. Men de finns också de gånger när plötsligt ingen ska åka. Då hela kön istället står och sover, jag ställer mig och glor på dem och frågar efter en stund om ingen vill åka upp. Då blir alla generade och sedan är det fullt vid påstiget igen... Fast när det blir sådan där totalkaos backar jag några steg och iakttar allting istället. Annars blir jag bara påkörd eller omkullputtad.
Inte värt det liksom.
Det roligaste idag var ändå när två män kom (den ena såg ut som Jay Smith). Precis när jag gav dem bygeln såg jag att han som inte såg ut som Jay Smith hade två fickpluntor. De måste ha tagit slut ganska fort för nästa gång de kom så hade han dem inte. Avslöjade.

Nu har en sportlovsvecka passerat. Alla goa (och korkade) Göteborgare och även en och annan norrman drar sig hemåt och istället kommer alla skåningar. Heja. Bara att försöka bita ihop och se glad ut. Det börjar bra. Min vecka åtta startar i Vargen. Oh my God säger jag. Önska mig lycka till!

Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)

Och vilken personalfest det blev sen!

Igår var hela Skistar på raggarträff på Tott Hotell.
Vi åt typisk raggarmat såsom hamburgare med pommes, korv med bröd och mos, kycklingklubbor och revbensspjäll och dansade omkring som galningar till Rockabillymusik.
Idag var typ alla trötta. Jag förstår inte...?
Periodvis kändes det som att jag befann mig hemma i Rättvik och att vi hade hunnit ända fram till vecka 31. Inte så konstigt att förvirring uppstod.
Det blev succé.
Kalas. Toppen. Tjoho!
En kort sammanfattning av kvällen. I bilder. Vi låter dem tala.
(Nej, alla bilder kan inte visas här. Jag fick lov att göra ett urval...)

Idag var det kallt. Väldigt kallt. Det gillar vi inte. Jag som tyckte att jag pälsade på mig ordentligt med tre par strumpor och tre lager tröjor under jackan. Lite kallt om öronen var det också :( Volymen i mitt hår vill liksom inte minska så som ni förstår hade jag vissa problem med att få ner mössan över huvudet i morse. Men som det verkar så överlevde jag den här dagen med.
Efter jobbet körde vi tjejer en storstädning av Blåkullas kök, som jag kan säga var väldigt behövligt. Sedan for Stina runt med dammsugaren och det rasslade härligt när lagret med smuts for in i dammsugarslangen.
Lite träning och shopping på det, kände vi.
Jag och Stina orkade lyfta oss själva tre gånger på en sådan där stång som hänger ut från väggen, ni vet. Nästa gång klarar vi fyra, sedan fem, sex, sju, åtta... Eller?
Man blir biff när man bor i Åre. Tydligt bevisat.


Imorgon kände jag att det var dags för en ledig dag. Ett litet andrum från alla danskar. Idag var jag nära, på riktigt, att få en stav rätt i ögat, men dansken (?) var väldigt snäll och tyckte det räckte med en smäll rätt över nosen. Tack så mycket. Det uppskattades. Annars ser jag väl numera ut som en vit trasa med blå prickar och fläckar lite överallt. Jag älskar när man plötsligt får en smäll över ryggen, benet, magen, armarna, eller vad som annars behagas.
Men imorgon då. Det kommer bli himla körigt alltså. Det är så mycket jag ska hinna med.

1. Ta en ordentlig sovmorgon.

2. Åka skidor.

3. Släpa mig ut i längdspåret.

4. Gymma.

5. Åka snowboard på kvällis.

Jag meddelar er i nästa inlägg om hur mycket av detta jag hann med.

Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)

Vi ska göra kaos...

... med hon den där liftvärden, tänkte alla gäster.


Idag var det kaos i Björnliften.
T o t a l k a o s.
Jag skojar inte.
Och det här är bara början.

Tror att jag och mina puckon åker och umgås med arbetskollegorna ett tag.

Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)
 

Plötsligt händer det.

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt stod vi där. Jag och mina tre puckon på varsin bräda i Nallebacken. Det var dags att underhålla pistörerna och de andra skidåkarna en gång för alla. Jag höll på att dö av skratt innan vi ens hade börjat. Bara tanken på oss fyra i Nallebacken. Det var liksom svårt att få ihop.
Stina kallade oss för The Snowboardgangsters. Det stämde ganska bra.
Det gick bra. Susanne hade aldrig stått på en bräda. Hon var så söt där hon kämpade för sitt liv. Heja dig Susanne! =) Du var så duktig! Elvira gav upp efter några åk och lekte med Jons (pistör) hund istället. Jag och Stina avancerade till det och åkte Björnens svåraste backe. Faktiskt. Den är skapligt brant på vissa ställen. Vårt mål var att ta oss ner för den. Döda eller levande. Helst levande men det andra skulle också gå bra. Och se där.
Vi lever.
Det gick bättre än vi trodde. Vi hade inte åkt på några år, någon av oss.
Det var inte sista gången vi åkte snowboard kan jag ju tala om.
Clemme hade lovat att han skulle komma med sin kamera som han hade laddat, just för detta tillfälle. Det var kanske lika bra att han inte dök upp, kände vi.


En perfekt avslutning på en ännu mer perfekt helg!
Och VET NI VAD?!
Jag har köpt nya skidor! Det kunde ni väl aldrig tro, men så är det :) Killarna på Stadium är väl lagom glada att slippa ha mig springandes där nu för att testa skidor hit och dit. Äntligen. Eller nåt.

L O V E

Så det blev skidor. Hela helgen lång. Med kalasväder dessutom! Igår kväll blev det till och med lite exklusivt lördagsmys med mina tre älsklingspuckon. Tacos och melodifestivalen till efterrätt. För att lyxa till det till det yttersta kom Clemme, Peppe och David.
Kvällen spårade ur.
Inte så konstigt när det endast var liftvärdar som närvarade.
Jag tycker om dem.

Hur många skulle äta tacos? Svar: Fyra puckon.

Dags för att ladda inför en tuff period. Endast EN ledig dag på hela veckan. Kämpigt. Jag laddade upp nå väldigt idag genom att baka chokladbollar och sedan åka ner och sätta mig hos David och Peppe i Tott. Det var faktiskt kallt ute... Så där satt vi alla tre och mumsade chokladbollar och Davids chokladmuffins. Alla söndagar borde vara som denna. Sedan fick jag nog och åkte till Susanne och Elvira i Lokatten.
Det spårade.
Så jag och Elvira åkte och drygade oss hos Stina i Nallen och tog sedan en sväng i det berömda Björnlandet. Båda det lilla och det stora. Spännande. Björnarna pratar ju med en.


Over. And. Out. For. Now.

Puss & Kram :)

Åre. Hur bra kan det bli?

Ja, bra fråga. Bättre än bäst nästan. Jag tror nog att det här var säsongens bästa dag. Visserligen är det ju tre månader kvar och nej, jag är inte synsk, men den här dagen var liksom perfekt. På alla sätt. Det blev skidåkning heeela dagen med bäst sällskap; mina puckon Elvira och Susanne. Vi var uppe en sväng på toppen och njöt av livet. Livet som det ska vara just nu.

UNDERBART!

Här fastnade vi ett tag. Inte så konstigt kanske. Vi hade nog suttit kvar där än om vi inte tagit oss i kragen. Drömlandskap <3 Och här bor jag.
L Y X. 

Jag och Susanne åkte även en och annan vända till Stadium idag också, för att testa lite olika skidor. Neeeeeeej, jag har inte köpt några än och jag vet att jag skrev att jag skulle göra det i typ december. Men det har liksom inte blivit av. Jag ska inte säga något mer om det nu eftersom jag är så dålig på att göra saker jag säger att jag ska göra. Ibland i alla fall.
Som när jag säger till mig själv att jag måste städa mitt rum. Det har jag säkert sagt att jag ska göra massor av gånger i över en månad nu. Igår blev det av. Vart alla saker tog vägen vet jag däremot inte men golvet är i stort sett tomt nu.

Tillbaka till denna dag, denna fredag. Det blev ju lite morgonskidåkning med liftvärdarna, som ni säkert redan har läst om och sett bilder på. Efter min och Susannes frukost nummer två drog vi alltså ut i backen igen. Den underbara skiddagen avslutades med lite after ski på Bygget med Marmeladorkestern. Wonderful. När vi till slut har tagit oss tillbaka till Blåkulla får vi lov att skotta fram Pärlan och Popel. Hitta två bilar, eller något. Stackars dem i morse. Det såg ut som att de hade stått där i tre veckor utan att någon ens ägnat en tanke åt dem och jag åkte med Popel i... tisdags?

Vaaar är Popel?

Den som hittar Popel får hittelön!

Jag önskar att alla dagar vore som denna. Om jag fick bestämma, så skulle det vara så. Då skulle jag vara glad jämt, jämt, jämt.
Som om det inte vore perfekt nog så kommer Johan med förslaget att göra pannkakor till middag. Jag och Stina nappar genast på förslaget. Lite cred till Johan för hans pannkakor alltså.
Nobelpris i pannkakstillagning. Det vore något.
Mätta och belåtna gick jag och Stina ner till lilla Blåkulla för att kolla på Parlamentet med Elvira och Mikael.

Allmänt:

- Jag vågade titta efter om jag fått något blåmärke, och jag har fått ett fetingmärke precis ovanför höger knä. Det har jag den danska tanten att tacka för (hon som klättrar över skipassläsaren och som numera är en känd figur här på bloggen). Och ja, hon är dansk och har för övrigt en man som ser ut som en get.
- Jag har skaffat ännu ett brännmärke till min samling. Stina och jag skulle steka ägg häromdagen och det är ju ta mig sjutton totalt livsfarligt! Men nu kommer jag väl antagligen att minnas den kvällen resten av säsongen. Och för all framtid, dessutom.
- Idag lyckades jag med att få ont i mitt höger knä. Inte på grund av blåmärket (eller?). Men så som vissa backar såg ut idag (puckelpistar), så kanske det inte är så konstigt. Typiskt ändå. Kunde det inte vara det vänstra knät istället, som jag redan har ont i?
- På söndag ska jag, Stina och Susanne åka snowboard på kvällsskidåkningen här. Stina säger att vi kommer äga, men jag vet inte vad jag ska tro än. Vågar inte riktigt uttrycka min åsikt i det ärendet, än...
- På tisdag är det raggarträff på Tott Hotell, det vill säga personalfest för all Skistarpersonal.
- Jag har med tiden upptäckt att den lilla flickan i rosa, smutsig overall som jag ständigt hjälper i liften, är dansk. Men hon är söt ändå.
- Imorgon är det melodifestivalen. Vad ska Sverige komma med för skämt härnäst?

Under dagen...

Hej, jag älskar livet! =D

:)

 Visst är det så, att bilder säger mer än tusen ord?
Isåfall låter jag de här bilderna tala för sig själv. Som med de från i morse...

Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)