Over and out - the last words.

Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort.

 9 december.

När jag och Popel tog oss upp till Åre för att uppleva säsong nummer 2.

Den hade inte ens börjat.

Plötsligt var det den 15 april och vi klappade igen hos oss borta i Björnen.

Ytterligare tio dagar senare, den 25 april, satt jag och Elvira i varsin bil på väg därifrån.

Vad hände egentligen?

Hur kan tiden gå utan att man hinner med?

Läste precis igenom mitt sista inlägg efter förra säsongen. Vad annorlunda allt var nu jämfört med då.

Ripan istället för Blåkulla. Ensam istället för tillsammans med åtta andra. Förberget istället för Björnen och Vargen. Och jag fick lov att klara mig utan min Susanne.

Även den här vintern har gjort mig massa erfarenheter rikare. På många olika sätt. Och jag kan faktiskt inte säga vilken säsong som har varit bäst. Det är omöjligt. De har var och en haft sin charm.

Den där separationsångesten hann inte infinna sig lika tidigt denna säsong som den förra. Inte enligt mig i alla fall. Varför vet jag inte. Kanske för att man hade varit med förr och visste hur allt gick till? Eller? För att det inte skulle vara lika jobbigt att åka ifrån Åre nu som då? Nja. Det är alltid lika trist att säga hejdå till människor man tycker om. Som sagt; det har aldrig varit min grej riktigt. Så himla känslosamt, fast man vet att man kommer att ses igen. Vissa oftare än andra.

I början var det svårt att vänja sig vid att jag bodde ensam. Nu hade jag ett helt torkskåp för mig själv (och var det pjäxor som stank hade jag bara mig själv att skylla), ett eget badrum, köket var det bara jag som använde (inte mycket till kök men ändå). Aldrig behövde jag hålla tummarna för att alla andra inte tänkte laga middag samtidigt som mig.

Det konstigaste var ändå när bland annat jag och Lisa (fd sambo) var ute och gick och promenerade förbi Blåkulla i början av säsongen - och det satt andra i vår soffa. Någon annan bodde i mitt rum. Och sedan traskade vi hemåt och in till varsin lya. Ja ni ser.. Vadå "vår soffa" och "mitt rum"?

Jag skulle vilja tacka...

- Lisa Gustavsson och Elvira Andersson. För att ni är ni.

- Ripan 114. (mitt palats under vintern)

- Bygget. För alla underbart roliga kvällar :)

- Niklas Sandström aka Mupp 2. För att du är så random. Och för att vi var ett så bra team i Förberget.

- Popel. För att du stod ut med mig och alla andra galenskaper en vinter till. Du är faktiskt bäst.

- Åre Bageri för fantastisk frukost.

- Gustaf Hellgren aka Boston. För dina kommentarer.

- Åre Kebab.

- Den härliga doktorn på hälsocentralen när jag var klantig och bröt lillfingret. (Jag skyller fortfarande och tänker för alltid skylla på att det var fredag den 13e).

- Robin, Olle, Bengan, Mange, Per (Pertan), Stefan och Jon. Björnenpistörer säger allt.

- Viggo och alla andra goa små barn som förgyllt mina dagar i Nallen.

- Vargen. För att jag slapp bli döv denna vinter.

- Tobias Larsson aka Mupp 1. För att du är grym.

- Björnenliftvärdarna. För att Björnenliftvärdar är Björnenliftvärdar. Enough said.

- Och alla andra goa arbetskamrater!

Som vi har sagt så många gånger förut; Det finns personal och så finns det Björnenpersonal. Tack för en fantastisk säsong allihopa! :)

Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort. Vi trodde vi hann med. Tyvärr gjorde vi inte det den här gången heller.

Tänkte att den här förträffligt fina bilden får avsluta säsong nummer 2.

*

Det är någonting med den här bubblan alltså.

Jag skulle kunna leva i den för alltid.

Men allting tar ju oftast slut någon gång.

I alla fall säsonger.

Det gjorde även den här.

Och det känns, kan jag tala om.

Det känns.

Tiden bara går.

Heeeeeeeeejjjjjjj blooooggeeeeeeen!

Eh, okej. Något fjolligt.

Vi går vidare.

Vi lever livet här uppe. Bokstavligt. (I'm still handikappad). Gör inte så mycket egentligen. Umgås mest. Sånt gillar jag. Dock är det ju den här tiden som man egentligen vill slippa. En efter en droppar av. Det där med att säga hejdå har aldrig varit min grej.

Idag var dagen vi fruktade för. Dagen vi inte ville skulle komma. Dagen vi kunde hoppat över.

Dagen då Lisa lämnade Åre. Och oss.

Folk runt omkring tittade säkert när vi stod där på stationen, vi tre, omfamnade av varandra, och grät.

Folk fattar inte.

kom tillbaka.

I fredags var vi lite snälla mot Tobias, Niklas och Gustav och fixade lyxmiddag till dem - som en uppladdning inför Hoffmaestro @ Bygget. Vi borde ju bli kockar på heltid. Lätt alltså.

Själva besöket på Bygget var i sig väldigt svettigt. Och galet. Känns lite konstigt att det var sista gången för säsongen vi var där.

Vi umgicks lite med Herkules när vi vaknade dagen efter. Eller ja, han spelade superhjälte på tvn medan vi andra sov. Ungefär så var det.

Sen åt vi pannkaka.

Jag och Elvira har av någon anledning vänt på dygnet. Annars var det inget.

Allt på en gång.

Ärligt talat så.. Det här med att skriva på datorn är inte det lättaste just nu. Dock så är jag på väg att hitta en teknik och det går framåt verkar det som, för nu kan jag i alla fall skriva "jag är dålig på att uppdatera"  utan att det blir typ "kjhshbhabsjkkjghsjhairyesnhjfhj".

Ni fattar.

Jag bröt alltså lillfingret. Lyckat, eller hur. Man är ju bra smidig alltså. Lille Arvids mamma nämner i förbifarten att Arvid undrade om jag blivit biten av liften (Nallen i det här fallet). Om det ändå vore så väl.

Tur att det inträffade när det i stort sett bara var två dagar och en tredjedel kvar av säsongen. "Klantigt" säger doktorn bakom disken när jag anmäler mig på hälsocentralen. Tack, nu kändes det genast bättre.

- Några andra sjukdomar?

- Nä, jag är bara sjuk i huvudet.

Så kom den där dagen man visste skulle komma så småningom, men som kändes så sjukt långt bort. Plötsligt var den bara här. Jag pratar förstås om sista arbetsdagen. Dagen vi stängde Björnen. Städa ur lifthuset, plocka bort skyddsnät, madrasser, plocka hem koppen som stått i diskstället hela vintern m.m. (Ja Susanne, dina tofflor är med). Konstig känsla. Viggo (typ den sötaste unge jag någonsin träffat) som har hängt i min lift i stort sett hela säsongen kom förbi med storasyster och kusiner för att säga hejdå. Vi sprang bort och lekte med Tobbe i Vargen och sedan försökte de alla övertala mig (eller ja, Viggo bestämde) att jag ska komma tillbaka nästa vinter. Viggos pappa kom förbi också för att tacka för den här säsongen och avslutar med ett "vi ses nästa år!".

Åh...

Packa ja. Började lite smått med det. Kändes sådär. Jag måste vara väldigt trög men jag har inte riktigt fattat än tror jag, och kommer förmodligen inte att göra det förrän efter några veckor i Rättvik.

Jag vill inte fatta.

Nåja, några dagar till..

Om inte SJ hade strulat till det skulle jag suttit på ett tåg påväg hit igen. Ni förstår. Jag skulle på en intervju i Oslo i tisdags, men tänk så blev det inte. I måndags kväll tog jag mig ner till stationen för att ta tåget. "Fordonsfel" dyker upp på displayen för mitt tåg - en halvtimmes försening. Det går väl an tänkte jag. Sedan får alla resenärer sms om att loket är trasigt och att vi kommer att köras med buss till Östersund för övernattning och sedan fortsätta dagen efter klockan 11.

Vilket krångel.

Jag åkte inte.

Suck.

Så... Eftersom att inte SJ tog mig till Norge så gjorde Lisa och Elvira det. Vi värmde upp med ett besök vid Tännforsen för att sedan bestämma oss för att åka till norska gränsen. Varför inte ta Trondheim istället? Så fick det bli. Vi blev utstirrade av folket där (som för övrigt bar tunna tygskor, strumpbyxor och vårjackor) för att vi gick runt i mössa, jacka, täckbyxor och rejäla kängor... En fika senare for vi tillbaka till Åre igen. Här var det liksom inte konstigt att gå runt som vi gjorde.

jag vill inte åka ifrån er.

Personalfest ja. Med samma location som förra året, salta pinnar, gamla och nya liftvärdar och pistörer, underbart god mat, awesome underhållning och en kamera som tog katasrofala bilder under kvällen så...; Jag sa succé och så blev det också. Inte för att jag brukar ha fel. Ville ändå bara förtydliga om att j a g h a d e r ä t t.

Ett bra avslut på en bra säsong. Dock kan jag (och jag vet att jag inte är ensam om det) tycka att Herr Lingvall skulle närvarat, men man kan ju inte få allt.

Idag var en sån där dag när vi kände för att göra ingenting. Nästan. Lisa var mitt packsällskap ett tag innan vi drog på oss våra hurtigaste kläder för en promenad.

- Vi går i skidbackarna! , tyckte Lisa.

Några som inte riktigt kan släppa jobbet?

Lite häng på mitt palats Ripan 114 tillsammans med Lisa och Tobbe gjorde kvällen. Underbara människor.

Kramp i den bandagerade handen innebär nog att det är dags att säga adjö. Nu kan ingen längre klaga på att jag inte uppdaterat...

Tjingeling!

...

Hello on you kräftface! Fortsätter det såhär blir det ju kräftkalas på söndag. Temat fixat och klart, plus att ingen behöver klä ut sig.
Perfekt.

För övrigt gör det ont att bryta lillfingret. Fredagen den 13e?

Hej våren?

Alla ni som ser något gult i bilden räcker upp en hand.

Ett säkert vårtecken? Sen att jag typ inte har någon snö kvar utanför fönstret är en helt annan sak.

Det var slask i några veckor med ett väldigt regnande. Plötsligt blev det kallare och så började det snöa istället för att regna. Så var det så ett tag. Nu har det blivit lite varmare igen och så är det sån där sörjig snö, hajjar ni? Det där med väder har jag aldrig förstått mig på och kommer nog aldrig att göra det heller. Även om vissa gäster verkar se mig som en vädergud (?!). Nej, snälla lilla vän. Jag vet inte om det kommer att blåsa hela dagen och definitivt inte om kabin kommer att vara öppen imorgon.

Tre arbetsdagar kvar. TRE dagar. Helt stört. Men ack, så sant. Fredag. Lördag. Söndag. Då vi också avslutar det hela lite fint med en personalfest. Det kan ju inte bli annat än succé. I got that feeling.
Annars har jag hunnit med en hel del den här veckan. I måndags körde jag och Sofia lite nostalgikväll med resedagsboksläsande och en sån där titta-igenom-alla-bilder-(vi-tog-på-fem-veckor)-på-tjugo-minuter-grej. Himla mysigt. Och jag tror faktiskt att man kan skymta ett sexpack på min mage nu, så mycket som jag skrattade.
Igår traskade jag och Elvira upp till Övre Hermelinen för att äta middag med Lisas familj och de som äger huset Lisa bor i. Ja.. Och så Lisa förstås. Skön kväll. För att sedan fortsätta veckan med att vara ledig idag, ta några åk i backen med Sandra, Lisa och David, och sedan få besök av TobbelitoZ och köra ett pannkaksrace.
Göttmos.
Jag gillar det här livet.

Hatar när man trodde att man hade lite mer inspiration, så hade man inte det ändå. Adjö.

One week left!

Hörde att det gick bra nu Sandra.

He he... För er som undrar så var jag och Sandra ute på lite äventyr i Skogis idag. Låter nog bilden tala för hurvida det gick bra eller inte. Bäst så. Och för er som även undrar vad Sandra gör på skidor för första gången på vad kan det vara? Tio år? Så... Fråga någon annan :) Men bra gick det i alla fall. Sen trillade vi av liften också, men nu pratade vi inte mer om det.

Som om inte det vore tillräckligt lyxade vi till det med en påskbrunch på Tott Hotell. En bra avslutning på långledigheten. Imorgon är det tillbaka till den så kallade verkligheten.

Sista veckan vi jobbar nu. På riktigt. Har fortfarande inte smält det tror jag...

I fredags var en sån där bra dag. En sån där dag man sitter i Sadeln och grillar korv och bättrar på brännan. Och glider runt i backarna.

Fotnot 1: Mannen bakom Sandra = norrman som, förmodligen omedvetet, hamnade på bild.

Annars tycker jag att den här helgen gick lite för fort. Jag har för övrigt sjukt ont i armbågen efter att ha slagit i den ordentligt i väggen. Hur? Fråga inte, tack! Mysig kväll har det varit i alla fall. Jag, Elvira, Lisa och Sandra fixade i ordningen den godaste salladen jag någonsin ätit tror jag. Sedan spårade vi lite, tittade på The Ugly Truth och dregglade efter Gerard Butler och nu är det dags för sängen! Jo, det finns (inte alltför snygga) bilder från kvällen - men dom befinner sig i Lisas kamera och tur är väl det, kan jag känna lite grann.

Tagga för jobb. Adjö.