Nej jag har inte dött. Inte bloggen heller. Jag lovar.

Jag har bara inte tyckt att det har varit någon vidare mening med att skriva hur synd det har varit om mig den senaste tiden. Och ni hade säkerligen inte tyckt att det hade varit något vidare roligt att läsa om mitt klagande och gnällande.
Tro mig :)
Men nu när jag ändå drog upp ämnet kan jag ju lika gärna berätta att jag var riktigt sjuk. Som jag skrev i tidigare inlägg; helgen i Rättvik gjorde mig sjuk. Fast det kom jag inte på förrän jag var tillbaka hemma i Åre igen. Skapligt smart.
Jag som trodde att mitt äckliga illamående och min kraftiga huvudvärk berodde på den festliga lördagen. Men se vad fel man kan ha. Innan jag åkte hem till Rättvik hade jag lovat Susanne och co att följa med dem till Dippan på söndag kväll, när jag anlänt till Åre. Jag höll mitt löfte, fastän jag inte kände mig så värst pigg. Men lite får man väl offra, jag ville ju träffa dem. Herregud, man är väl en säsongare. Det kan, och ska inte, vara lätt jämt.

På måndagsmorgonen vaknar jag upp, skapligt seg och egentligen inte alls i form till att gå till jobbet. Men jag saknade det och hade ställt in mig på att jobba, så upp skulle jag. Det blev en knäckemacka till frukost, mer gick inte i. Och när jag satt där och knaprade på min ostmacka funderade jag på om det faktiskt inte var så att jag började bli sjuk. Jag menar, biverkningarna efter festande sitter inte i sådär länge... Så dålig kan jag faktiskt inte vara. Sedan blev det bråttom. I med två billyspizzor i väskan och iväg till morgonmötet där Olle frågar om jag haft det bra hemma och hur det var nu - jag såg ju inte så värst pigg ut. Jodå, bra hade jag ju haft det men det var mindre bra nu ja, tackar som frågar.
Jag blev hemskickad. Typiskt. Jag gick hem och sov.
De följande dagarna spenderade jag hemma på Blåkulla med Lisa, som också var sjuk. Då kunde vi ligga i soffan och titta på film och tycka synd om oss själva. Det var precis det vi gjorde. Förflyttade oss mellan sängen och soffan. Kanske blev det en sväng till kylskåpet om vi orkade.

På onsdagsmorgonen kommer Lisa in till mig och tycker att vi borde åka till Hälsocentralen. Ganska bra idé med tanke på hur vi såg ut. Så vi skottade fram Popel och drog iväg. När vi anmäler oss i receptionen frågar de om vi vill gå in tillsammans och det tyckte vi ju, att det kunde vi absolut göra, det spelade ingen som helst roll. Vi känner ju varandra så bra. Samtidigt som receptionisten sitter på andra sidan glasskärmen och knappar på sin dator börjar jag och Lisa påminna varandra vad det egentligen var som vi skulle ta upp med doktorn. Jag hade till och med skrivit en kom-ihåg-lista. När han sedan knappat klart på sin dator vänder han sig till oss och säger:

- Ehm, tjejer... Ni får gå in var för sig. Ni hade lite för många problem var...

Haha, jaja, så kan det vara. Det blev plötsligt lite körigt för Åredoktorerna.
Jag förklarar mina problem för doktorn; mina huvudvärks- och yrselsattacker, halsontet, förkylningen, visar mina utslag på magen som fortsatte upp på vänstra sidan och säger också att jag haft ont i den sidan sedan dagen jag åkte till Rättvik.
Det kunde inte bli mer perfekt.
Jag fick bekräftat för mig att jag samlat på mig både bältros och bihåleinflammation - samtidigt. När doktorn har konstaterat det frågar han vad jag gör på dagarna.

- Tja.. Jag jobbar mellan halv nio till fem. Förut jobbade jag kväll också, när det var kvällsåkning. Sedan åker vi till gymmet eller åker längd eller....

Det räckte.
- Linda, du är jävligt sliten, det har du inte tänkt på va?
sa han och sjukskrev mig i en och en halv vecka.
Ja, han sa så.
Inte nog med att jag hade bältros och bihåleinflammation. Eftersom jag var så sliten, som han nu uttryckte det, så var det även flera små onödiga småsaker som hade brutit ut i samband med det.
Grattis.

Han tyckte jag skulle åka hem och vila. I väntrummet träffar jag Lisa. Det hade gått ungefär lika bra för henne, det vill säga att hon gått med bihåleinflammation i tre veckors tid.
Vi åkte till apoteket. Sedan åkte vi hem.
Stackars doktorer.
Jag gjorde som doktorn sa och åkte hem till Rättvik igen.

Nog om det. Nu är jag i alla fall på väg hem till Åre igen efter att ha återhämtat mig lite grann. Och nog mår jag bättre alltid. Såhär bra har jag inte mått sedan innan jag blev sjuk. Pricken över i:et måste ju ändå ha varit frukosten som Mikael gjorde till mig igår; ägg och bacon och så lite hallonyoghurt på det.
Han är så go :)

Nu är vi mitt ute någonstans och åker. Förut var jag ensam, nu är bussen nästan full. Den roliga chauffören försvann och nu sitter en snubbe och nyser mig i nacken. Ibland är livet bra underbart.


Tjingeling!