Å R E - Jag och min hjärna har återvänt.

Tillbaka i Åre.
Tillbaka på Blåkulla.
Mysigt.
Jag har saknat folket och mina sambos.

Jo, vi kom till Östersund så småningom. Tjugo minuter senare skulle det, enligt SJ, gå en buss vidare till Åre. Men uppenbarligen går den bussen inte på söndagar. Ville jag åka buss till Åre skulle jag snällt få vänta till kl. 22.10 och det hade jag verkligen ingen lust med, så istället bestämde jag mig för att ta tåget som skulle gå tre timmar senare. SJ i ett nötskal.

På tal om nötskal så tror jag att större delen av mina hjärnceller snöts ur min näsa i samband med förkylningen. Så bra som det gick för mig igår. Jag borde få en eloge för det.
Kanske inte.

- Att förvara saker i förvaringsboxarna kostade trettio kronor. Det gick bara att betala med femkronor. Jag spanade ner i plånbokens myntfack och hittade tre sådana. Perfekt, tänkte jag och stoppade i en femkrona i myntinkastet. Det jobbiga var bara att då slog det mig att det inte var tiokronor jag höll på med. Att jag redan stoppat in en femkrona gjorde inte att det kändes bättre direkt...

- Jag var såhär nära (visar med tummen och pekfingret) på att i princip ge bort mitt bagage till en gubbe som kom och pratade med mig om allt mellan himmel och jord och som lovade på sin heder att han skulle vakta mina väskor medan jag var och växlade pengar till förvaringsboxarna. Det vill säga att min första tanke när han sa att han skulle göra det var "åh, vad bra. Då slipper jag ju släpa på dem!". För att sedan inse vid nästkommande tanke att jag var dum i huvudet som ens tänkte så. Men gubben lovade ändå dyrt och heligt att stanna och vakta mitt skåp samt att hålla ställningarna tills jag kom tillbaka, för visst skulle jag komma tillbaka?


- Jag lyckades ge bort fem kronor till en toalett, som jag sedan inte kom in till, för att sekunden senare upptäcka att dörren till handikapptoan två meter till vänster hela tiden hade stått på glänt.

- När jag varit och växlat till mig de där förbannade femkronorna vågade jag inte gå tillbaka till förvaringsboxarna eftersom att jag fått för mig att gubben skulle bryta sig in i skåpet och ta alla mina saker. Jag vet. Men fråga helst inte varifrån jag fick den idén. Jag ringde mamma och frågade om de där boxarna var säkra. Bäst att vara på den säkra sidan. Mamma måste ha undrat om jag inte hade blivit sjuk nån merstans.

Under tiden jag står och pratar med mamma utanför Konsum kommer han och får naturligtvis syn på mig och frågar;
- Du hade ingenting mer i förvaringsboxen va?

- Nää...
- Bra, men jag vaktade den ändå!
- Ah, det är bra det!

Alltså ofta?
Lagom nöjd gick han därifrån.

- Till slut återvände jag till de nu kända förvaringsboxarna för att genomföra uppdraget att stoppa in mina väskor i en av dem, en gång för alla. Jag var i alla fall så smart att jag valde boxen jag stoppade in ett mynt i tidigare. Såhär mycket uppmärksamhet har väl de där stackars förvaringsboxarna aldrig fått. Hur som helst. Det var svårare än jag trodde. Tydligen. Femkronan ville liksom inte stanna i boxen utan åkte ur igen. Nästa försök. Samma sak. Jag blev förbannad och bytte box. Samma sak. Några försök senare upptäcker jag att jag, på fullaste allvar, sitter och försöker trycka in pengarna i fel myntinkast. Det vill säga, där mynten kommer ut, och inte där man ska lägga i dem egentligen... Jag kan ju tala om för er att det gick bättre när jag bytte myntinkast.


Näääää, hörrni, ingen mobbning här! Okej?


Dagens bästa:
När gubben kommer viftandes med en skvallertidning, typ Hänt Extra eller vad det var, och säger;
- Här, ta den här. Jag hittade den i soporna. Eller alltså... Det är ju inget fel på den... Men ja. Varsågod!

Ehm. Tack. Eller nåt?
Jag vill inte veta var den tidningen hade varit med om men jag tackade och bockade och slängde in den i en annan förvaringsbox.


När jag sedan klev innanför dörren på Blåkulla drog jag en suck av lättnad och när jag senare tänkte tillbaka på dagens incidenter inser jag hur korkad även jag kan vara ibland :)
Men vet ni vad, kära läsare? Det här bjuder jag på.
På kvällen blev det mys i soffan med sambos och sedan belönade jag mig själv med en lång natts sömn och en låååång sovmorgon. Större delen av dagen spenderade jag och Susanne på Blåkullas balkong med kuddar, filtar och stekarbrillor. Dessvärre utan sol. För att sedan avsluta dagen lite snyggt med en riktigt lyxig pannkaksmiddag. Det var vi värda. Så mycket *host* som vi har gjort idag.




Jobbigt men sant. Separationsångesten kommer krypandes, sakta men säkert och jag vill inte ens tänka på hur lite tid det är kvar av denna underbara säsong. Det kan inte ha gått snart ett halvår redan! Men vare sig vi vill eller inte så står vi där snart, med överdrivet fullpackade bilar och tar farväl. Nej, USCH. Hemska tanke. Inte tänka så. Det är ju tid kvar och den ska vi njuta av tillsammans fullt ut.
Jag älskar Åre och livet här.

Dags att sova. Tja tja!

 Är man knäpp om man vet med sig att man kommer att sakna sitt rum?