Mina tankar om sista veckan i paradiset.

Precis som jag sa. Nu har jag en vecka kvar här uppe i paradiset. Och det känns kan jag lova. I hjärtat. Jag har separationsångest. Vill liksom inte lämna allt det här. Alla kvällar jag och Stina har tassat ner till Susanne och Elvira och kollat på tecknade filmer, alla chokladbollsbak (jag tänker inte ens försöka räkna ut hur många chokladbollar jag kan ha ätit den här säsongen), alla urspårade morgonmöten med världens bästa liftvärdar. Och det är inte allt.

Jag har kommit på en grej också. Att jag kanske ska börja packa. En ganska smart idé känner jag. Det gäller bara att komma till skott - vilket är svårt. Det tar emot lite faktiskt. För det första vet jag inte var jag ska börja och för det andra... Nej. Det får vänta en dag till. Jag hoppas bara, för min egen skull, att jag inte kör en dagen-innan-packning. Som jag skrev i förra inlägget så blev vi ju av med en familjemedlem i söndags. Inte riktigt okej. Vi har ju levt med varandra i nästan ett halvår och är vana vid det. Men ju fler som åker hem - desto mer kanske vi börjar inse att läget är som det är. Som jag sa; det känns...

Annars kan jag informera er om att i stort sett hela Björnenområdet har stängt. Eskil har varit i farten och slaktat alla liftar - utan att blinka. Så nu är alla våra kära liftar som borta med vinden. Alla förutom Nallen och Vargen som absolut ska hållas öppna helgen ut. Varför inte bara inse att våren har kommit till Åre? Nog för att den har befunnit sig här ett tag men nu är det på riktigt. Förut var det så enkelt att köra på den "äääsch, vi har visst mycket snö kvar! Det är lugnt!". Men nu då? Kanske dags att ändra inställning eftersom att, nej precis, det finns ingen snö kvar. Det är lite synd om alla gäster. Det vill säga de få tappra stackarna som fortfarande åker skidor. Och alla ska de påpeka om hur stressigt vi liftvärdar måste ha det nu. Ja, det är lite körigt men vi kämpar på! Lite så. Det ligger faktiskt lite fakta i det. Bara för att vi inte har folk som åker i liften betyder inte det att vi bara kan sitta, ligga (välj själv det mest passande alternativet) och slappa hela dagarna. Nej. På senare tid har vi skottat och skottat och åter skottat den snö så gott vi kan (den snö som har funnits kvar då) för att försöka göra ett hyfsat liftspår för gästerna att åka i, och visar termometern på tjugo grader i skuggan så är det verkligen inte lätt! Eller ännu bättre; över trettio grader i solen (där vi jobbar).
Annars hade jag det himla mysigt i Vargen häromdagen. Fick mig ett par omysiga och ofrivilliga fotbad som jag lätt hade klarat mig utan. Men behöver ett barn hjälp med att fånga liften och det är en stor djup sjö kring påstiget så kommer man inte undan, typiskt nog.

Björnliftens termometer (som har solen på sig större delen av dagen iförsig) den 23 april klockan 14.53. Jag höll på att dö.

På tal om Björnliften så har jag nu hittat the both eyes of Kurt-Lennart. Ni vet, min fantastiska snögubbe jag skapade i vintras. Det kändes som ett hugg i själen när jag hittade de där i en lerpöl. But the life goes on. Kurt-Lennart; jag tänker på dig.

Somliga har det kämpigt ibland.