Och jag börjar med att glatt meddela er om att imorgon börjar period två, vilket innebär morgonmöte för samtliga kl. 8.30 -> liftarna öppnar kl. 9.00 -> liftarna stänger kl. 16.30. Plus kvällsskidåkning lite när som helst. Verkar som att vi allihop har ett par härliga heldagar i liften att se fram emot. Heja oss!
Men vi har ju en timmes lunch nu, så nog ska vi överleva.
Man kan ju i alla fall hoppas. Eller?
På tal om period två; idag flyttade vår sista sambo in. Stina Andersson från Växjö, liftvärd. YEY! Äntligen har jag en kompis :) Stackarn. Hon vet inte vad hon har gett sig in på. Men hon behöver ju bara stå ut med oss nötter i tre månader. Vi andra har ju fått lov att stå ut med varandra i två månader redan. Men som det ser ut så har ju det gått bra. Hittills.
På tal om det. Det är verkligen så. Två månader har gått. Tre återstår.
Var tog tiden vägen?
Och ändå känns det som att man har hunnit med massor, när man tänker tillbaka på tiden som varit.
Jag älskar Åre. Jag älskar mina arbetskamrater, det kommer jag alltid att göra. Utan tvekan.
Idag stod jag i Björnen och hade utvecklingssamtal med Ingrid.
Det gick bra tror jag.
Det lät då så på henne. Att det funkade jättebra, och det är ju alltid positivt :)
Jag tänker förresten kräva skadestånd i förväg om det ska fortsätta såhär, men jag har fått riktigt grymma reflexer nu tack vare alla viftande stavar som kommer från alla håll.
Riktiga skills har jag!
Men ändå. Det vore bra om vi fick ha sån där typ robot-utrustning. Då skulle det inte spela någon roll hur mycket vi utsätts för, för vi är skyddade all the time. Speciellt bra skulle det vara om tanter tänker fortsätta att åka på mig när de ska åka fram för att ta liften och sedan klänga sig fast vid mig för att de inte ska ramla. Närkontakt är mysigt, men det finns gränser. Och när vi ändå talar om närkontakt kan jag säga att jag är väldigt glad att den där utländska gubben som åkte hos mig i Vargen häromveckan inte pussade mig på riktigt utan nöjde sig med en "puss i luften", när jag hade gett honom teleskopet. Jag menar det verkligen.
Sedan hoppade jag in och jobbade på kvällsskidåkningen. En liten kille sätter sig på bänken bredvid liften och börjar fråga mig om när och var det är kvällsskidåkning på de olika ställena och jag sätter mig ner bredvid honom och berättar tålmodigt. Plötsligt blir han tyst och kollar på mig ett tag och säger sedan;
- Jag trodde att du skulle hjälpa folk i liften.
Snacka om att bli ägd. Av en sex-årig liten kille.
Inte okej.
Tyvärr måste jag berätta att Kurt-Lennart numera är en ganska död snögubbe. Micke ringde mig i Vargen häromdagen och sa att han hade borrat ett hål i huvudet, och igår hade Clemme satt ett kvastskaft rätt igenom magen på honom. Jag kunde inte lämna stackarn i tre dagar ens.
Han står ju ändå kvar. På samma ställe. Pistmaskinen hade ett hjärta av guld samtidigt som Micke och Clemme är Satan själv, fast tillsammans.
R.I.P Kurt-Lennart. Nästan. Jag tänker på dig <3
I måndags; en morgonrutin, en vurpa, en löparrunda med ett litet barn, en lunch, en kanelbulle och ett utbrott på gästerna senare åkte jag hem på snabbvisit till Rättvik. Det var som vanligt lika roligt att träffa folket därhemma. Trodde inte att jag var så hemmakär, men tydligen. Och det där utbrottet var inte planerat, men det är så det blir när gästerna åker på semester till Åre och lämnar hjärnan hemma :) Det är tydligen jättesvårt att fatta vad jag menar, fastän jag upprepar samma sak fyra gånger och visar med hela kroppen, även utan hjärna. Till slut fick jag lov att skrika ut mitt budskap och då trillade poletten ner hos folket och de skämdes när de skulle åka iväg med liften. Sådär ja. Respekt var det.
Det som hände var att det kom mycket folk och jag skulle spärra av med hjälp av ett rep så att folket skulle åka genom fållorna istället för rakt på, så kön skulle slippa att blockera hela backen. Så jag drar repet rätt igenom kön och säger;
- Ja, då går vi runt istället. *pekar med hela kroppen hur jag menar, kändes det som*.
Ingen fattar utan alla fortsätter att krångla sig under repet. Nähe, då gör vi ett nytt försök;
- Ja, så går vi ruuuuuuuuuunt istället.
Noll respons. Alla fortsätter att dra i repet, eftersom de fastnar och grejar.
- MEN GÅ RUNT DÅ!!!, skriker jag, så det måste ha hörts över hela Björnenområdet. Och jag skojar inte alltså.
- Oj... Förlåt... , kommer det från lite olika håll.
Jag menar. Hur svårt kan det vara?
Tydligen jättesvårt. Även utan hjärna som sagt. Det är som jag brukar fråga mig; ska man skratta eller gråta?
That's tragiskt.
För övrigt så ska Popel besiktas på måndag. Han kommer inte att gå igenom. Jag tycker att han kommer göra det, men mamma säger annat. Min totala renovering under hemvisiten kanske inte hjälper så mycket som jag trodde ändå. Jag som dammsög honom och putsade fönsterna. Det är hål i ljuddämparen så han låter som en rallybil, vilket han är iförsig :) Min lilla älskling. Undrar hur många fel som kommer att upptäckas. Snälla Popel, dö inte! :( Inte nu. Lite livsgnista har du väl kvar?! Plutten <3
Annars är Årelivet som vanligt. Det låter ju supertråkigt när jag förklarar det som "vanligt". Men det är faktiskt helt underbart! Och visst har jag hemlängtan ibland, men det är inte så konstigt, så bra som jag har det hemma också :) Ikväll tog jag och Suss oss ner till byn för att ha en liten myskväll med några liftvärdar och skidlärare. Och vad skulle vi annars prata om, om inte sådant som händer i liften? Lite typiskt oss liftvärdar.
Imorgon ska jag nog träna. Ja, det ska jag. Och köpa mjölk. Och ägg.
Over. And. Out. For. Now.
Puss & Kram :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar