En mil på längdskidor...

... och jag trodde jag skulle dö.
Det gjorde jag inte.
Likt förbannat sitter jag här och ska formulera ännu ett inlägg.
Det sjuka är att, när det gick som bäst där i längdspåret, ungefär i mitten någonstans, tänkte jag föreslå för Susanne att vi lika gärna kunde ta 15 km-spåret.
Hur tänkte jag då?
Sekunden senare ångrade jag mig genast och tog tillbaka min dumma tanke innan jag hade hunnit föreslagit den.
Vem vet om vi hade hamnat på det spåret annars...
Hur som helst. När vi var klara svepte vi förbi Förberget en sväng och kollade så pistörerna och liftvärdarna skötte sig. De gjorde de. Nästan. De satt med andra ord allihopa och drack kaffe i köket.
Så som det ska vara :)
Nyduschad och med kokta ägg satt jag någon timme senare och kollade på Vänner med Stina. Men inte hade vi ansträngt oss nog för dagen. Nej nej. Trängas med sportlovsfirare måste man ju också göra, så jag och Susanne klädde på oss igen och susade igenom några av Åres backar ett tag tillsammans med alla skåningar.
Det räcker tydligen inte med att vi träffar dem när vi jobbar...
Och vilka hade inte gjort sig välförtjänta av en stund i bastun på kvällen om inte vi?
Så fick det bli. Det gillar vi. Mycket.
Kvällen fortsatte i Elvira och Susannes rum med ett missat avsnitt av Solsidan och slutade sedan med att alla tre låg dubbelvikta av skratt samtidigt som vi kollade på några av våra favoritklipp på youtube.
Här är våran absoluta favorit: Björnbröder - Träd
Titta, skratta och njut! :)

"Blåkullahumorn är den bästa. Låg men bra". Citerat mig och Elvira.


Idag planerade vi in en tur till Duved och Tegefjäll inklusive korvgrillning. Det var svinigt kallt. Ca tjugo minusgrader, men det kändes som trettio. Som tur var så fanns den där stora gula bollen på himmelen och det var knappt några vita tussar så vi ska inte klaga så mycket ändå :)
Vi åkte hit och dit, upp och ner. Och dessutom; Vildmarksstigen i Tegefjäll där vi såg den omtalade Renorkestern med en uggla som dirigent som påminde om mig och mina tre puckon.
Otroligt.
Efter ett tag ramlade vi in i en liten stuga där vi bestämde oss för att värma oss och passa på att äta våra efterlängtade hot-dogs. Jag fattar inte varför det alltid ska spåra ur när jag är med de där. Istället för att grilla satt vi och knaprade på rostad lök, jag tryckte upp grädde i ögat på Elvira och hon grillade sina fötter. Därefter kom vi på att vi inte hade något att vända korvarna med, så Elvira ställde upp på att vara grillmästare. Det gick ganska bra. Korvarna var i alla fall ätbara.
Ju längre vi satt där inne, desto fler människor drog därifrån. Det räckte med att vi var oss själva för att folk skulle ge upp och åka någon annanstans. De höll ut i max tre minuter. Bortsett från småbarnen som bara satt och flinade åt oss.
Det var inte förrän vi hade ätit klart, druckit upp all varm choklad och började klä på oss igen som jag såg att det hängde en sådan där tång mitt framför näsorna på oss, som var till för just korvgrillning.
Fint. Just in time.
Bättre lycka nästa gång.

Underbar utsikt från en backe i Tegefjäll. Det går inte att inte älska livet i Åre ibland.

 I den lilla värmehyddan...

Vi eldade upp våra korvar.

En endaste stackars korv kvar. Ska man dela broderligt, ska det vara på riktigt.

Susanne och Elvira tyckte att jag sullade när jag drack varm choklad. Nej, jag har inte vita fläckar på mina termobyxor!

Vi tycker om grädde.

Susanne och jag avslutade våran skiddag med lite kvällsskidåkning nere vid VM8an. Vi höll på att frysa ihjäl så efter en timme gav vi upp. Hon drog iväg och jag gick ner till Elvira och kollade på Snowroller. Helt underbar. Man får liksom aldrig nog.
Och nu sitter jag här i min ensamhet och försöker ladda upp inför fyra dagar arbete. Tänkte försöka vara i tid till morgonmötet imorgon också.
Försöka duger alltid.


Over. And. Out. For. Now.

Puss & Kram :)