Fulvecka, bajsvecka - "kärt barn har många namn"

Som det så fint brukar heta. Dock vet jag inte om jag skulle vilja kalla denna vecka för det. Den veckan vi jobbar sex dagar av sju. Den veckan som återkommer var tredje vecka. Fast egentligen är det inte så hemskt som det låter. Jag menar, här uppe blir man både dagsblind och tappar greppet om veckorna samt om det är vardag eller helgdag. Helt sjukt. Men oftast känns faktiskt en söndag som en onsdag. Inte så konstigt man blir lite paff när man kommer hem från jobbet just en söndag och upptäcker att den lite halvdana tv-serien man brukar ligga i soffan och titta på efter jobbet, inte går den dagen. Lagom dum man känner sig när man upptäcker att det faktiskt inte är tisdag... Jag säger då det.

I tisdags ska ni som inte var ute i längdspåret samtidigt som mig och Lisa vara glada. Det var nämligen premiär för säsongen för vår del. Något ostadigt, lite vingligt, någon vurpa och noll teknik. Men det gick! 3 km senare var vi tillbaka nöjda över vår insats och utan några brutna ben.
Än kan under ske.

Nu i efterhand kan jag nästan ångra att jag lämnade både mobilen och kameran hemma...

En sväng till Bygget senare på kvällen och dagen var fulländad.

Onsdagen var sista gången jag träffade min underbara australienska familj. De åkte nämligen hem igår tråkigt nog. Direkt när minsta ungen fick syn på mig blev hon helt lyrisk och pappan kläcker ur sig och flinar; "she likes you better than her parents".
Jag saknar dom.
Ett fyrtio minuters spinningpass plus lite gym fick jag och Elvira till minsann där efter jobbet. Hurtigt värre. Spinning är sjukt jobbigt.
Torsdagen var det ja. Snart har vi gått igenom hela veckan. Jag var ledig igår. En välbehövlig sovmorgon stod på schemat. Omedvetet om man säger så. Jag liksom somnade i soffan, vaknade halv sex på morgon, förflyttade mig till sängen och sov vidare, utan att ens ha en tanke på att ställa klockan.
Skönt. Halv elva piggnade jag till och det är det längsta jag sovit sedan jag kom hit.
Så... Vad skulle jag göra med dagen? Skidor var jag inte så pepp på. Var egentligen inte pepp på någonting. Till sist bestämde jag mig för att åka runt och hälsa på arbetskamrater. Nej, arbetsskadad, vad menar du? Tog mig ner till Björnen och bytte ett par ord med Kristoffer, for sedan vidare till Filip i Högåsen och sist till Elvira i Sadeln och plötsligt var det inte så långt kvar tills liftarna stängde. Bäst att ta sig hem och leta reda på fötterna som i stort sett försvunnit. Men efter en kopp te under filten i soffan hittade jag dom igen.
Hatar när dom försvinner.

Efter upphittade fötter, lite powerwalk, chill i soffan och en kraftig uppfräschning var jag redo för en kväll på Lilla Tyrolen med liftvärdar, pistörer och några utomstående. Det började bra. När vi parkerat bilarna för att gå sista biten (nej, man försöker inte ens köra upp för den branta vägen som endast består av snö, om man inte heter Adam) kommer vi inte så mycket längre eftersom att just Adam, Hanna och Hanna står i vägen. Men med hjälp av ett hundkoppel och åtta liftvärdar fixar sig det mesta. Bilen stod i alla fall rakt och inte med arslet ner i vad som såg ut som en djup avgrund.
Vad skulle folk göra utan liftvärdar? Ja, man kan ju undra.
Kvällen bjöd på god mat, utsökt kladdkaka, fin allsång, roliga rim (alla skulle ha med varsin julklapp och sätta rim på den. Jag och Elvira köpta varsin badanka), Olle som sjöng solo, Ingis med sitt dragspel och urspårning.
Vid halv ett gav de flesta upp. Vissa hade ju ett jobb att sköta. Alla utom pistör-Per som brutit revbenet. Jag kan ju lugna er med att han inte bröt det igår utan i söndags när han spelade innebandy.

Och idag var det party på jobbet. Alltid varje fredag. Skidskoleavslutningar. När musik skrålar ur högtalarna i Förberget hela dagen. Fredagar gillar vi.
Nu har ni fått en hyfsad uppdatering. Det får räcka så.