Ärligt talat så.. Det här med att skriva på datorn är inte det lättaste just nu. Dock så är jag på väg att hitta en teknik och det går framåt verkar det som, för nu kan jag i alla fall skriva "jag är dålig på att uppdatera" utan att det blir typ "kjhshbhabsjkkjghsjhairyesnhjfhj".
Ni fattar.
Jag bröt alltså lillfingret. Lyckat, eller hur. Man är ju bra smidig alltså. Lille Arvids mamma nämner i förbifarten att Arvid undrade om jag blivit biten av liften (Nallen i det här fallet). Om det ändå vore så väl.
Tur att det inträffade när det i stort sett bara var två dagar och en tredjedel kvar av säsongen. "Klantigt" säger doktorn bakom disken när jag anmäler mig på hälsocentralen. Tack, nu kändes det genast bättre.
- Några andra sjukdomar?
- Nä, jag är bara sjuk i huvudet.
Så kom den där dagen man visste skulle komma så småningom, men som kändes så sjukt långt bort. Plötsligt var den bara här. Jag pratar förstås om sista arbetsdagen. Dagen vi stängde Björnen. Städa ur lifthuset, plocka bort skyddsnät, madrasser, plocka hem koppen som stått i diskstället hela vintern m.m. (Ja Susanne, dina tofflor är med). Konstig känsla. Viggo (typ den sötaste unge jag någonsin träffat) som har hängt i min lift i stort sett hela säsongen kom förbi med storasyster och kusiner för att säga hejdå. Vi sprang bort och lekte med Tobbe i Vargen och sedan försökte de alla övertala mig (eller ja, Viggo bestämde) att jag ska komma tillbaka nästa vinter. Viggos pappa kom förbi också för att tacka för den här säsongen och avslutar med ett "vi ses nästa år!".
Åh...
Packa ja. Började lite smått med det. Kändes sådär. Jag måste vara väldigt trög men jag har inte riktigt fattat än tror jag, och kommer förmodligen inte att göra det förrän efter några veckor i Rättvik.
Jag vill inte fatta.
Nåja, några dagar till..
Om inte SJ hade strulat till det skulle jag suttit på ett tåg påväg hit igen. Ni förstår. Jag skulle på en intervju i Oslo i tisdags, men tänk så blev det inte. I måndags kväll tog jag mig ner till stationen för att ta tåget. "Fordonsfel" dyker upp på displayen för mitt tåg - en halvtimmes försening. Det går väl an tänkte jag. Sedan får alla resenärer sms om att loket är trasigt och att vi kommer att köras med buss till Östersund för övernattning och sedan fortsätta dagen efter klockan 11.
Vilket krångel.
Jag åkte inte.
Suck.
Så... Eftersom att inte SJ tog mig till Norge så gjorde Lisa och Elvira det. Vi värmde upp med ett besök vid Tännforsen för att sedan bestämma oss för att åka till norska gränsen. Varför inte ta Trondheim istället? Så fick det bli. Vi blev utstirrade av folket där (som för övrigt bar tunna tygskor, strumpbyxor och vårjackor) för att vi gick runt i mössa, jacka, täckbyxor och rejäla kängor... En fika senare for vi tillbaka till Åre igen. Här var det liksom inte konstigt att gå runt som vi gjorde.
jag vill inte åka ifrån er.
Personalfest ja. Med samma location som förra året, salta pinnar, gamla och nya liftvärdar och pistörer, underbart god mat, awesome underhållning och en kamera som tog katasrofala bilder under kvällen så...; Jag sa succé och så blev det också. Inte för att jag brukar ha fel. Ville ändå bara förtydliga om att j a g h a d e r ä t t.
Ett bra avslut på en bra säsong. Dock kan jag (och jag vet att jag inte är ensam om det) tycka att Herr Lingvall skulle närvarat, men man kan ju inte få allt.
Idag var en sån där dag när vi kände för att göra ingenting. Nästan. Lisa var mitt packsällskap ett tag innan vi drog på oss våra hurtigaste kläder för en promenad.
- Vi går i skidbackarna! , tyckte Lisa.
Några som inte riktigt kan släppa jobbet?
Lite häng på mitt palats Ripan 114 tillsammans med Lisa och Tobbe gjorde kvällen. Underbara människor.
Kramp i den bandagerade handen innebär nog att det är dags att säga adjö. Nu kan ingen längre klaga på att jag inte uppdaterat...
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar