Over and out - the last words.

Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort.

Första december. Dagen då jag och Popel landade i Åre. Det var ungefär vid den tiden Åre sakta började fyllas med förväntansfulla både förstasäsongare och "de som gjort det förut". Då hade jag fem månader i ett vinterparadis framför mig. Fem månader.. Det är ganska lång tid. I alla fall tyckte jag det - som i stort sett "flyttade hemifrån" för första gången. Men någon gång ska man väl göra det också, eller hur? Så fick det bli. Och jag är väldigt glad för att det blev så.

Vintern i Åre gjorde mig väldigt många erfarenheter rikare och gav mig en himla massa fina minnen att packa med i Popels bagageutrymme när det väl blev dags att fara hem. Som till exempel alla fina puckomiddagar som jag och mina tre puckon: Susanne De Bourg, Stina Andersson och Elvira Andersson, gjorde till en lördagstradition. Det var något speciellt med dem. Ingen lördag var den andra lik. I för sig var ingen dag någonsin lik den andra i sällskap med någon av de där tre. Något jag kommer att sakna.

 Mina tre puckon <3

Men inte bara det. För att bara nämna några saker som alla roliga dagar på jobbet med både dryga, knäppa och härliga gäster, alla fina dagar med skidåkning, de mysiga stunderna med mina sambos, timmarna vi satt och åt frukost på Åre Bageri, de roliga utekvällarna med härliga människor, kvällarna (och dagarna får jag lov att tillägga) jag spenderat med mina goa (och alldeles för coola) arbetskamrater. Inte bara på jobbet då, utan även när vi fått för oss att träffas hos någon och bara spåra ur. Det finns så mycket att skriva om men skulle jag göra det skulle ni sluta läsa efter ungefär en timme.
Jag skaffade Icakort. Jag skaffade Coopkort. Bara där skrapade jag ihop lite vuxenpoäng. Jag fick tänka om. Tänka annorlunda. Ta ansvar på ett annat sätt. Det vill säga att var det inte jag som kom ihåg att jag behövde mjölk eller ägg, så hade jag varken mjölk eller ägg. Och hade jag inte det, så blev det jobbigt. För mjölk och ägg var ungefär det jag levde på under hela vintern.

Första april. Lite mer än en månad kvar. Lååååång tid, tänkte jag. Och alla andra. Ändå började den där dumma separationsångesten att leta sig fram.
Ignorera ignorera ignorera.
Hallå, det är en månad kvar?!
Plötsligt var det inte en månad kvar. Utan en vecka. Vad gjorde vi medan tiden gick? Ja men just ja, vi hjälpte folk i liften. Sedan hade vi kvällsåkning. Efter det tränade vi. Sedan drog vi till antingen Bygget eller Dippan. Så var det ja.
Men kul hade vi. Det är en sak som är säker.
Jag nämnde någonting om erfarenheter va? Att dela lägenhet med åtta andra har varit väldigt spännande. Och tänka sig. Man lär sig något på det också. Tro det eller ej.
Men tänk er. Ni blir ihopslängda med ett gäng människor från olika delar av Sverige som ni aldrig har träffat förut, som ni inte ens visste fanns. Now we talking kulturkrock. Typ Dalarna möter Skåne. Det låter komiskt, men efter en kort period kändes det som att vi hade känt varandra längre än vad var det nu... Två veckor? Det här med att hålla städat gick väl sådär. Tänk er själva nio personer i samma hus. När vi storstädade höll det i max två dagar. Du skulle tvätta - någon annans tvätt ligger kvar i maskinen. Du behöver ett torkskåp - båda två är proppfulla med blöta arbetskläder och fotsvettiga pjäxor. Du behöver en stekspade till fiskpinnarna - den bästa ligger underst i högen med disk- precis så kladdig som du inte vill ha den. Du ska försöka äta middag - bordet är belamrat med ölburkar och ciderflaskor.
Men lugn. Det var våran vardag. Vi var vana.
Det jobbigaste var nog ändå när alla nio bestämde sig för att laga middag samtidigt...
MEN! Att bo så som vi gjorde har ju ändå sin charm på något vis. Vi blev ju som en familj, vi på Blåkulla.

Jag skulle vilja tacka:
- mina tre puckon för alla underbara stunder jag har haft tillsammans med er.
- alla fina arbetskamrater jag fick äran att jobba med säsongen 2010/2011.
- Jay Smith, Hoffmaestro, Oskar Linnros, Petter med flera, för de underhållande stunderna på Bygget.
- Nightclub Dippan för alla urspårade söndagar.
- Ica Åre och Ica Björnänge - för alla bonuscheckar jag fick under vintern...
- den gotländska familjen som var på semester i Åre under vecka 9. De ägnade nästan mer tid åt mig under kvällsåkningarna än till skidåkningen. Men det är inte bara därför jag vill tacka dem. De var helt enkelt sådär härligt underbara!
- Åre Bageri, för god frukost.
- Olle, Niklas, Henke, Jon, Ingrid, Bengt och Stefan. För att de bästa pistörerna finns i Björnen.
- säsongen 2010/2011 för alla de människor jag lärde känna.
- alla som har failat i liften på något sätt och gett mig ett gott skratt för dagen! :)
- Vargliften, för alla spännande - och mindre spännande stunder under vintern.
- Björnliften, för att den är fin. Inte för att den stannar på berg tjugofem gånger om dagen.



 Jag säger som min kära vän Susanne:
Det finns personal och så finns det Björnen-personal. Tack för att jag har fått lära känna er. Tack för en faaaantastisk (som Fredrik skulle ha sagt) säsong. Jag saknar er. Jag saknar oss!


Verkligheten sprang ifrån oss. Lite för fort. Vi trodde vi hann med. Det gjorde vi inte.
Plötsligt var det den fjärde maj och rätt som det var så satt jag i Popel, på väg från Åre, till Rättvik.

Det här var det sista inlägget från min blogg som liftvärd i Åre. Det har varit roligt att skriva och det är kul att så många har följt den! Bloggen finns kvar. Vem vet? Jag kanske hamnar i Åre igen. Det kanske till och med blir så att jag fixar en annan blogg - för mitt vanliga liv. Det återstår att se :)

Puss & Kram - Ta hand om er! :)